Bokträdet

Allting har ett slut

2011-04-21T08:31:00.000+03:00

Det är slut. Den här bloggen kopplat med bokrecenserandet, det blev för hårt. Jag kan bara ta och konstatera kallt och rått att jag inte är någon bokbloggare längre, dock kvarstår faktumet att jag är en mycket stolt före detta sådan.

Själva bloggandet har jag ändå inte totalt gett upp hoppet med, så vill du fortfarande läsa det jag skriver och kanske lite mer om mitt liv tycker jag att du ändå ska följa med mig till min nya, alldeles vanliga blogg Miserabelt.

Mina sista ord på Bokträdet är skrivna, och det med tårar i ögonvrån, men ni förlåter väl mig? Bloggen kommer att finnas kvar på nätet för att ni ska kunna gå tillbaka och läsa det jag skrivit, och även för att jag själv inte kan förmå mig att ta bort den. Det skulle göra allt för ont. Kanske jag en vacker dag återupptar bokbloggandet, Bokträdet fyllde ju trots allt inte ens ett år.

SPORTLOV!!!

2011-02-18T20:25:00.000+02:00

Ha det gott! Vi hörs igen om en vecka eller så, för på sportlovet ska man ju faktiskt sporta även om man ibland skulle vilja något annat.

Inblick i nuet

2011-02-17T17:32:00.000+02:00

Läsningen flyter inte riktigt på som den borde och mina sinnen upptas en tid av förtvivlat mycket annat, så för att fylla ut med ett litet onödigt inlägg nu i torsdagstider nappar jag på Helenas enkät.

JUST NU...

Läser jag: rätt mycket på en gång,men bl.a. Där drömmar blir till av Emma Andersson och Vredens tid av Stefan Tegenfalk medan jag försöker mig på den finskspråkiga varianten av Systrar i jeans.
...och tycker: att det ser enbart positivt ut gällande Där drömmar blir till. Hela boken är lite drömsk på något avlägset, sagoaktigt vis, och man svävar hela tiden i en viss ovisshet angående om det man för tillfället läser är dröm eller verklighet. Boken är förfärligt otrovärdig, förstås, men full av charmiga personligheter och kamp mellan ont och gott är den, och med tanke på att Emma var bara 14 år när hon fick idén till boken och endast något år senare satte igång med arbetet är verket otroligt imponerande.

Lyssnar jag på: Owl City's skiva Ocean Eye, vilken även lär spelas en tid framöver på min iPod.

Tittar jag på: En småflimrig datorskärm.

Känner jag mig: Tom. Ni vet den där känslan av att ha små sysslor som kallar på en, men som man helt enkelt inte kommer sig för att göra, en stor hög med böcker man bara vill plöja igenom på en gång, vilket man inte heller gör just p.g.a. dessa små sysslor som lurar i bakhuvet, och ett huvud fullt av tankar som verkar gå på tivoli. Jag är utmattad och smånervös inför morgondagens betygsutdelning, har dåligt samvete p.g.a. en inställd joggingtur i kylan efter att ha ätit "abinas" godis hela dagen, och enormt sugen på sportlov.

Önskar jag: att sommaren skulle vara här, vilket den inte är. Sommar betyder sol, bad, glass, och framför allt lästid - suck.

Längtar jag efter: I princip samma sak som ovanstående svar. Sooommmaaaarrrr... Lästid...

Engelsk bok nr 3 och lite Astrid på toppen

2011-02-07T17:48:00.002+02:00

Whohooo! Jag är helt enkelt fenomenal när det gäller att staka mig igenom böcker på främmande språk med osammanhängande handling och svammel hit och dit. Det där med att det tar en vansinnig tid och att jag läser dussintals böcker (ifall man väljer att överdriva en smula, det vill säga) emellanåt, det kan man glömma. Huvudsaken är ju att jag läser på engelska, eller hur?

Böcker som ingår i en serie är inte särskilt lämpliga recensionsböcker, men för att sammanfatta mig kortare än någonsin förr så handlar Betrayed om Zoey´s fortsatta liv på House of Night, om hennes studier vars målsättning är den vampyr hon så småningom ska komma att bli, om hennes första ceremoni som ledare för Nattens döttrar, om att förlora en nära vän, om bedrägeri och om kärlek. I stort sett är det allt. Underhållande sängläsning, så att säga.

Vidare framåt så är ni helt enkelt tvungna att oavsett ålder läsa alla Astrid Lindgrens verk från pärm till pärm. Jag lovar er av hela mitt ynkliga hjärta att ni inte kommer att ångra er. Och då talar jag om ni i plural from, eftersom jag inte är någon viktig "ers höghet" från något forntida palats. Bara så att ni vet. Astrid Lindgren skriver nämligen alldeles oförskämt underhållande, något som jag märkt på sistone. Kör bara till med någon oförglömlig klassiker som Karlsson på taket eller Madicken eller vad som helst. Eller Pippi! Pippi är ett måste för alla er som vill uppleva barndomsfavoriten på ett nytt sätt, för alla! Jag läste nyss högt för brodern, något som sker rätt sällan, och vi njöt tillsammans till Pippi som drar med sig Tommy och Annika ut till en absolut öde ö. Jag njöt, alltså. Brodern halvsov i insjuknat tillstånd.

Barnen är alltså vid det här laget ute på den öde ön och Annika upptäcker förskräckt att båten är borta. Nu är de skeppsbrutna på riktigt! Här måste alltså skrivas lite flaskpost, och brevet i fråga lyder så här:

"Hjälp oss innan vi förgås! Utan snus i två dagar försmäktar vi på denna ö."

Sedan erinrar sig Pippi om att hon visst drog upp båten på torra land kvällen innan, "ifall den skulle bli blöt". Då kan man fråga sig om det inte är det båtar är till för.

Hur som helst - läs hela sidan om snuset, det är underhållning på högsta nivå. I promise!

Förresten, läs hela resten av boken också när du nu en gång håller på.

Betagande skrivet om boklust

2011-02-03T18:17:00.000+02:00

Boktjuven av Markus Zusak

Till att börja med tänker jag berätta om hur jag fick Boktjuven i mina händer, och hur jag fick ta del av denna originella berättelse. Det var julafton och kylan var smällande, och i jultomtens säck dolde sig länge ett hårt paket. Som ni vet bådar hårda paket alltid gott, och på håll kände jag doften av nytryckta sidor. Presentpappret lade jag inte på minnet, och tyvärr inte heller de få orden som skalden morfar så duktigt präntat dit, men orden var välvalda och träffade mitt i prick, så mycket minns jag. Sedan minns jag inte så mycket mer, än att det sannerligen var en bok och att den boken hette Boktjuven (i och för sig heter boken fortfarande Boktjuven, men det är en världslig sak). För att nu försöka återkalla minnet av texten på pappret en aning så handlade den om en flicka som ungefär satte sig upp i sängen en natt efter att ha drömt om en bok. ”Den tar jag”, sa hon med ett flin. Mycket passande.

Tyvärr dröjde det sedan ett tag innan jag kunde börja läsa, för som jag så många gånger nämnt tycks högen med böcker aldrig ta slut, och under tiden hann jag få höra ganska mycket ris och förvånansvärt lite ros om boken. Onda aningar fyllde min hjärna. Senare till en slutsats.

Boktjuven behandlar andra världskriget ur en besynnerlig vinkel. Döden. Inte den bästa idé så som jag ser på saken, för det är ju så sant som sagt författaren Markus Zusak som berättar och det går inte att frånkomma. Själva berättelsen fäste jag mig däremot mycket vid. Liesel Meminger bor hos en styvfamilj i Tyskland efter att hennes biologiska föräldrar förts till ett koncentrationsläger och hennes lillebror har dött. Hennes bakgrund är inte särskilt ljus, och inte hennes pågående liv heller, så kanske är det därför hon finner tröst i böckerna.

Liesel är egentligen alldeles förskräckligt efterkommen vad gäller skola och läsning. Därför bestämmer sig hon och fosterpappan för att börja ta itu med det hela, vilket leder till många källarnätter i böckernas värld. Det ger resultat, Liese får snart läsa än här och än där, bl.a. läser hon för de vettskrämda personerna nere hos grannarna när bombattacker hotar. Böckerna är det däremot svårt att få tag i. Därför stjäl hon dem. Det är något frigörande i att stjäla, något som hon tycker om. Borgmästarens bibliotek är en välbesökt brottplats, och ibland varvar hon och vännen bokstjälandet med gängtjuveri. Allt medan döden vakar över dem.

Hitler är en person som tas ganska hårt i boken. I direkta beskrivningar och bilder som kan tyckas lite för närgångna eller kränkande får vi se på en grymmare sida av världen än den vi hoppeligen är vana vid. Detta lämnar nog ingen oberörd.

Har du Boktjuven till ditt förfogande? Slå upp sidan 38! Det är sidor som denna jag fäster mig vid. Svärord på tyska – humor, humor!

Nåja, den där konkreta kritiken som Boktjuven har fått ta emot kan jag nog förstå till en viss del. Boktjuvens sidantal ligger på 580 och historien fyller lätt en tegelsten med kanske allt för många ögonblick och detaljer. Själv stör jag mig dock inte på detta, och inte heller på språket som kanske kan tyckas som lite för krävande. Smaken är som baken.

Något som jag har kommit fram till är att de personer som överöser Boktjuven med glåpord till största del är vuxna individer. Från minderåriga har jag endast hört hyllande fraser. Vad ger alltså detta för resultat? Jo, att Boktjuven är en fantastisk bok som hör hemma hos de mogna unga som är villiga att ta del av rätt svåra frågor. Äldre kan finna den tråkig.

En award!

2011-02-02T15:42:00.001+02:00

Boknea är den boktokiga person som gjorde min dag för en inte så hemskt lång tid tillbaka, genom att ge mig en Beeautiful Blogger Award. Tack ska du ha, Nea! Förutom att göra det oändligt svåra; att skicka vidare awarden, ska man dessutom svara på lite frågor den här gången.

Ta upp närmsta bok, slå upp sidan 18 och läs rad fyra, vad står det där?
Jag försöker för tillfället ta mig igenom Betrayed, den andra boken i serien om House of Night. Där står det:
"...least my favorite person at school. Actually, Aphrodite was probably..."

Vad var det senaste du såg på TV?
Jag ser inte särskilt mycket på tv, det händer ytterst sällan att jag knäpper på den frivilligt, så det blir mest halvtittande när den står på, vilket den till exempel gör nu. Det är något ointressant program om trix-skidning som visas - ni kan alltså ana hur uppmärksamt jag tittar...

Bortsett från datorn, vad hör du på just nu?
Jag hör på den övriga familjen som snackar strunt. Typ.

Vad har du på dig?
Vad brukar man ha på sig?

Vilken var den senaste filmen du såg?
Jag är liksom lite mera för böcker...

Skulle du överväga att flytta utomlands?
Ibland skulle det vara oförklarligt skönt att gå omkring i Stockholm och shoppa böcker... Eller i London.... Vilket med stor sannolikhet inte kommer att inträffa. Men drömma är väl aldrig fel?

Jag ger awarden till tre (eller fyra blir det väl:) personer som inte fått den av mig förr:
Agnes och Katja
Lovisa
Amelie

Sist men inte minst: Glöm inte att det är helt och hållet Neas förtjänst att jag över huvudtaget har någon award att dela ut, och helst skulle jag förstås ge den åt alla bokbloggare där ute och några till!

Januari 2011 som läsmånad

2011-02-01T15:47:00.000+02:00

Jag knåpar ihop ett snabbt summerings inlägg i farten. Tänkte att det kunde vara skoj med något rykande färskt hängande i Bokträdet. Eller hur? Det är ju ny månad och allting. Rätt mycket har jag väl lyckats läsa, om än inte överdrivet. Förklaring: Sista dagarna på jullovet gick det undan. Ursäkt: Skolarbetet kallar ständigt.

Antal lästa böcker: 10
Antal böcker på annat språk än svenska: 2
Dessa böcker har jag läst: Marked, Var är Alaska?, Underfors, Här ligger jag och blöder, Törst, Komma över, Offerrit, Percy Jackson and the lightning thief, Torsdagsbarn & Boktjuven

Hej, lilla blogg!

2011-01-27T18:03:00.000+02:00

Ett typiskt förklarings inlägg i stil med hinner inte blogga blaablaablaa vill väl ingen veta av, och ändå kommer jag på mig själv i färd med att skriva ett sådant. Fy skäms! Saumensch! (Förklaring: Jag läser Boktjuven just nu...)

Jag har fullt upp just nu och ytterst lite till övers. Tid som jag visserligen ägnar åt att läsa, läsa på prov. Prov i historia. Ytterst roande. Icke. Nu är det dock över och det firar vi med en kort och avslappnande paus, vilken innehåller bl.a. örfilsbak och läsande av den anmärkningsvärt tunna Boktjuven. Blandat med lite ironi innan skolarbetet fortsätter i helgen går allt väl. Visst?

Torsdagsbarn - eller borde den heta Grävarbarn?

2011-01-24T20:25:00.000+02:00

Torsdagsbarn av Sonya Hartnett

Atmosfären i Sonya Hartnetts Torsdagsbarn får mig att på något mystiskt vis associera till Lilla huset på prärien – böckerna. Dammig luft, lite lagom gammaldags, stekande hett och så vidare. Den här boken utspelar sig dock något senare (harkel, jag har faktiskt ingen aning om när ”jämförbar bok” utspelar sig) och på landsbygden medan det Lilla huset... logiskt nog finns på prärien.

Det aktuella året är alltså något runt omkring 1930, platsen är Australiens landsbygd, huvudpersonen är Harper. I boken får vi följa med Harpers inte helt problemlösa uppväxt som börjar med något som skulle ha kunnat leda till Harpers undergång, men som resulterar i en bror som kanske inte så länge till kan efterliknas en homosapiens.

Harper är sju år och får den stora äran att vakta lillebror Tin. Fastän hon är så varsam och försiktig, för ingen vill ju brodern sin något ont, är lille Tin snarast utom synhåll. Harper kommer fram till att han helt inte längre finns, han är begraven under leran.

Då avslöjas broderns fenomenala egenskap, orsaken till att boken Torsdagsbarn kanske överhuvudtaget existerar. Tin klarar utan någon som helst hjälp av att gräva sig ut ur leran, leran som snarast blir en allt för nära vän istället för fiende för livet. Tin innehar kunskapen att gräva. Han är ett barn som kan tyckas asocialt, men döljer en inre klokhet och beslutsamhet. Varför skulle han annars välja att trotsa sina föräldrar, ja, hela sin familj, för att efter händelsen dra sig tillbaka under huset, ner i marken bland en labyrint av för-hand-byggda tunnlar, och bli allt mer ogästvänlig.

Familjen, som i bokens början är synnerligen rik på medlemmar, börjar strax splittras. Tin som döljer sig nere i markens innersta mister strax en lillebror i ett misslyckat försök att rädda med hjälp av sin grävförmåga. Nu brister hans självförtroende och han blir allt mer lik ett djur. Harpers är stor nog att börja arbeta, så Harper är småningom ensam i huset med ett huvud fyllt av tankar på en lillebror, dold av jorden.

Torsdagsbarn är en verkligt fin bok. Det är något med tidsåldern och harmoniken som får mig att älska just den här typens böcker. Att huvudpersonen är så ung ger gestalt år berättelsen som med ens blir betagande och gripande. Inte någon tegelsten, minsann, men ordens melodi förvandlar boken till något jag alltid kommer att bära med mig.

Just det här angående ordens melodi tar översättaren upp i sitt efterord gällande Sonya Hartnett. Översättaren har försökt fånga den klang i meningarna som Hartnett lyssnat till när hon skrev på originalspråket, och jag tycker att hon har lyckats, även om jag inte har läst den engelska versionen. I efterordet står det förresten många intressanta saker. Sonya Hartnett visar sig vara en ilsken personlighet, full av åsikter som skriker om att få komma ut, och hon klargör tydligt att hon inte skriver för någon annan än sig själv, men att tonåringar är tacksamma läsare. Det är dock få som påstår den egentliga innebörden, påstår hon.

Offerrit

2011-01-20T20:31:00.000+02:00

Offerrit av Johannes Källström

Offerrit utspelar sig i en liten ort ute i en avlägsen skog, där Svea är kommunalrådet, en inte helt lätt roll just nu när det verkar som om ingen står på hennes sida. I ett desperat försök till att hålla samman kommunen kallar hon samman en krisgrupp som börjar med att söka efter hjälp ifrån utlandet. I USA bor nämligen Oscar Vigelius, numera berömd modedesigner och tidigare ett omtalat namn i kommunen, som genom att återvända till hemlandet ska försöka reda upp den stora härvan av knutar som bildats under årens lopp.

Snart börjar dock folket undra om det verkligen var det rätta att kalla in Vigelius. Osäkert är om det beror på honom, men i hans fotspår verkar ondskan gro. Stadens betydelsefulla individer försvinner i ett huj och till allas hjälp kallas kommissarie Owe Tycho in. Vad är det som pågår? Detta verkar inte vara någon vanlig mordutredning, nej, någonting mycket mer och värt att frukta tycks lura bakom knuten.

Starkt begär, makt och hämndlystnad, kamp på ont och gott och inte minst besatthet verkar vara temat i Källströms nya roman. När man tänker efter, vem behagas av sådant? Är det människans inre råhet som vi ser återspeglas i berättelsen, eller är det helt enkelt författarens egen fruktan och galenskap som fyller sida på sida med välvalda ord? Som ni ser, sådana här tankar väcker boken inom mig, den gav med andra ord inte mig särskilt mycket. Men, att en bok över huvudtaget väcker tankar, det bådar gott!

En sak som ja irriterar mig en smula på är sättet att lägga vikt på den oansvariga sidan hos parterna i historien. Krogen är ett välbesökt ställe och vinets berusande styrka är kanske något som läsaren inte finner särskilt mycket vikt i. Istället skulle tyngdpunkten kunna läggas på berättelsens flyt, hoppen mellan karaktärerna förvirrade mig som läsare något.

Utan att ha vidare ting att anmärka på kan jag konstatera att Offerrit en utomordentlig bok, dock lite för mycket deckare vilket med mycket hög sannolikhet är orsaken till att den inte lyckades fånga just mig.

Komma över?

2011-01-18T18:07:00.000+02:00

Komma över av Ingrid Olsson

Komma över är en intressant titel på en bok, och flera gånger under perioden jag ägnade åt Ingrid Olssons nyaste verk kom jag på mig själv med att försöka hitta olika alternativa lösningar till titelsproblemet. ”Komma över” kan nämligen betyda alldeles olika saker beroende på hur man ser det. Det mest logiska svaret är det som bokens pärm säger. Framsidan gestaltar en dörr med en brevlucka på och i boken får huvudpersonen Jeppe i ett skede ett sms som lyder ”komma över?”. Logik rakt igenom. Det andra alternativet är lite mer av den andra rymden, även om också det är rätt logiskt. ”Komma över” som att komma över sorgen, kärleken, rädslan eller vad som helst. Själv trodde jag på det senare förslaget, tills jag kom till sms:et och jag inte längre var fullt så säker. Nu har jag ingen aning om vad jag tycker. En fin titel, hur som helst, den kan tolkas som läsaren själv vill.

Tyvärr tycker jag att titeln och bokens pärmar är det enda fina med boken. På ett språk som verkar alldeles för enkelt berättar författaren om Jeppe, en kille som nyss blivit dumpad av Emma, tjejen som helt enkel inte vill lämna hans sinnen. Allt i tillvaron är Emma och alltid när kompisen Juggo försöker para ihop Jeppe med någon ny är det enda han ser i dem saker som påminner honom om Emma. Nu bor han ensam i en råttinvaderad lägenhet, nära till stranden och utan pengar att betala hyran med, och enda sällskapet är ett par tajta rosa byxor.

En gång förde Jeppe och Emma en ganska lustig konversation. Det var antagligen väldigt romantiskt, och så bröt Emma stämningen med att påpeka att älska är ett så stor ord. Nästan för stort. Enligt den här boken är det så. Alla Jeppes kärlekar verkar sluta med brustna hjärtan, och kanske gäller det alla andra människor också. Men så finns det ju också paren som ständigt firar allt ädlare och ädlare bröllopsdagar, till sist diamantbröllop eller liknande, så inte stämmer detta på alla.

Om du nyss blivit dumpad, eller om du är näst intill dödligt kär, kan du säkert finna igenkänningsfaktorn i boken hög, men jag tycker att varken glädjen eller sorgen är tillräkligt stark för att beröra. Det blir modlöst läsande utan mera tankegångar, ett tidsfördriv utan det där extra som jag vill att en bok ska ha.

Engelsk bok nr 2

2011-01-16T17:39:00.001+02:00

Det är egentligen ganska otroligt att jag som aldrig tidigare har öppnat en engelsk bok nu har läst två stycken innan januari ens har nått sin medelpunkt. Åtta böcker har jag läst sammanlagt, alltså är en fjärdedel på engelska, och jag märker något motvilligt att det inte är alls så svårt som man kan tro. Nu är problemet bara att börja läsa på finska också...

En urgammal recension på den svenska versionen av Percy Jackson, boken jag läste, finns här!

Vampyrböcker - min grej eller ej?

2011-01-14T17:43:00.006+02:00

Törst av Richelle Mead

Jag börjar nästan skrida så långt att jag snart antar min sekreterarmin och antecknar varje gång jag envist intygar om att vampyrböcker inte är något för mig, bara för att snarast jag läst ut boken i som är på tapeten förläget medger att vampyr böcker visst är min grej. Så är det med Twilight. Egentligen kan jag instämma med alla som direkt ställt in sig skeptiskt till de böckerna, men bedragande som de är får de mig ändå att nästan tappa andan av spänning trots ett absolut intetsägande språk och en egentligen alldeles töntig handling. House of Night har jag gått såpass långt med att jag läser dem på engelska för att förbättra mina svagaste skolämnen, och Vampire Academy, som jag nyss läst första boken av, har fängslat mig totalt. Det är rentav genant, för egentligen vill jag läsa böcker som är bra utan att vara fjantiga skräpromaner. Jag vill läsa böcker som inte bara handlar om brustna hjärtan, krasade liv och vampyrer, och ändå samsas just dessa böcker om första platsen på min lista över böcker som fängslar mig. Egentligen borde jag alltså inte läsa den typen av böcker över huvudtaget. Snopet nog, men dock i längden till min glädje.

Törst klassar på alla sätt in som en urusel bok, inte alls i min stil, och först var jag min vana trogen en aning skeptisk, vilket höll i sig relativt lång. Två vampyrflickor har sedan två år tillbaka varit på rymmen från vampyrskolan de har äran att få undervisas i. Flickorna, varav den ena är beskyddare (dhampir, halvvampyr) å den andras (moroi, vampyr) vägnar, är inte bara bästa vänner, beskyddaren Roses huvudsakliga uppgift är nämligen att försvara Lissa (vampyren i fråga) från ytterligare en ras, strigoi. Strigoi är de vampyrer som är odödliga och oumbärligt starka. Rose’s och Lissa’s liv i friheten bryts dock hastigt och lustigt eftersom en av skolans beskyddare dyker upp och tar töserna med sig tillbaka till skolan där de bara kan ana vad som väntar.

Straffet blir rätt så lindrigt, Rose är endast tvungen att hålla sig ifrån alla sociala samlingsplatser (i och för sig rätt katastrofalt med tanke på hennes tidigare så höga och populära ställning i skolan) och stanna på sitt rum. Och så måste hon träna extra med äldre, snygga Dimitri som bli hennes egen mentor.

Det var ungefär på detta ställe som jag bands fast mellan bokens pärmar. Dimitri är nämligen inte snygg intet för intet, nej hans snygghet och Roses snygghet samt deras gemensamma tankesätt binder dem samman allt starkare, ett band som strax förvandlas till förbjuden kärlek. Dessutom börjar märkliga saker hända förövrigt. Lissa, som har rätt så ovanliga krafter för att vara moroi, hittar allt oftare döda djur på aktuella platser, som i skolväskan eller papperskorgen, och hennes känsliga sinne leder oftast till att hon återfinns gråtande på skoltoaletten täckt av blod. Blodet är till största del de döda djurens, men även till viss del hennes eget.

Tyvärr förstörs läsarens upplevelse enormt på grund av en översättning som än en gång är katastrofal. Konstig meningsföljd eller brist på bokstäver och alternativt hela ord gör mig olidligt irriterad, för nog ska man väl få läsa en hel bok utan att stup i kvarten måsta känna sig som en uppsatsrättare. Det är fruktansvärt sorgligt att översättningar av böcker inte kan göras ens en liten aning noggrannare.

Jag är inte fullständigt på det klara med om även denna serie gör sig bättre på engelska, och i så fall får det så vara, för jag anser det som bara ytterligare en orsak till att klargöra att vampyrböcker inte är min grej.

Här ligger jag och blöder

2011-01-13T16:21:00.001+02:00

Författare: Jenny Jägerfeld

Sidantal: 252

Första meningen: Klockan var kvart i ett torsdagen den tolfte april, dagen före den internationellt inbillade olycksdagen, och jag hade just sågat av den yttersta toppen av min vänstertumme med en elektrisk sticksåg.

Maja är den där personen som går sina egna vägar, inte minst på den estetiska linjen i skolan, då hon på skulpturtimmen väljer att ta saken i sina egna händer och trotsigt göra en hylla. Fastän de vuxna ständigt intygar om att en hylla inte är en skulptur envisas Maja med att hålla sig till den robustare varianten, vilket snarast leder till en avsågad tumspets, vilket i sin tur leder till att en ytterst beskrivande bild av Maja som ligger på golvet och blöder cirklar runt skolan, vilket i sin tur leder till att hela befolkningen verkar tro att hon gjorde det avsiktligt. Livet är hårt. Men, vem skulle såga av sig sin tumme med flit? Och därtill bloda ner lärarens dyra snobbskjorta?

Tyvärr verkar det inte räcka med en försvunnen tumspets, snart kommer även en försvunnen mamma med i bilden, och den försvunna mamman leder till att Maja finner tjugoåriga Justin som inte heter Justin och har rosa byxor. Hon är ohjälpligt kär. Även de starkaste kärleksband kan dock brytas på grund av synnerligen drastiska händelser, t.ex. att läsa obehörigas mejl. Spänningen stiger, och lästakten ökar...

Precis som den inledande meningen i boken, konkret, smått sarkastisk och absolut rakt på sak, så är hela boken. Den är minst sagt känsloframkallande. Ena stunden gapskrattar man som road läsare, bara för att i nästa stund gråta stora, tunga tårar i fullaste medlidande. Den svarta humorn ligger som ett moln över hela boken, och gör att inte ens de starkaste stunderna känns tyngre än nödvändigt. I like it!

Språkmässigt går det säkert att finna bättre böcker, som absolut inte är nära på lika underhållande som denna.

bloggtoppen.se

2011-01-10T21:36:00.002+02:00

SKOLA...

2011-01-10T17:44:00.000+02:00

...IGEN. VILKET I SIN TUR BETYDER ATT LÄSTIDEN MINSKAR. ETT MOLN AV ÅNGEST TAR SOM BÄST GESTALT I MIG. Snälla, säg att en vacker vinterbild gör allting bättre?!

Tävlingen är avslutad...

2011-01-09T19:49:00.003+02:00

...och jag är en överlycklig VINNARE!!!

Tack, Pia!

Vinn Graceling!

2011-01-08T10:01:00.000+02:00

Jag vet, jag har tävlat om denna bok en gång förut, dock utan att vinna, och inte kan det väl skada att tävla för mycket? Hur som helst, tävlingen är öppen för alla, och är även du sugen på att vinna en fräsch engelska bok tycker jag att du ska kika in här!

Underfors

2011-01-07T14:35:00.000+02:00

Författare: Maria Turtschaninoff

Sidantal: 341

Första meningen (prologen): För så många hundra år sedan att ingen längre kan räkna dem levde ett fredligt folk i en gyllene öken i den trakt där dadlar växer.

Det känns knasigt, fel på något sätt, att läsa en bok vars dialoger är skrivna på det egna språket. Svenska som svenska, kan man ju tycka, men studerar man böckers språk mer ingående är jag säker på att skillnaderna är enorma. För att ta till Underfors som är skriven av en finlandssvensk författare (jihuu!) där huvudpersonerna är bosatta i Helsingfors. Replikerna varieras skumt med enskilda ord på talspråk och stora delar på korrekt språk. Kanske är det bara jag som tycker att det känns ovant?

I ett skede i Undefors, som enligt bokens baksida hör till kategorin urban fantasy, åker gestalterna i boken hastigt och lustigt upp till Närpes, där språket plötsligt blir till en synnerligen roande arabiska (ursäkta, men så ser jag på närpesiskan), sedan ner igen till Helsingfors där talspråket med vännerna anländer igen och man använder ord för att beskriva individer på rätt intima sätt som en utomstående (t.ex. en svensk) inte självklart förstår. För att ta till ett rätt otrevligt exempel (hahaa):

Två pojkar står och pratar om att den ena pojken i fråga är en fegis som inte vågar fråga ut en viss huvudperson, varpå de nonchalant kommenterar hennes kvinnliga former genom att säga att ’hon har en snygg ”reve”’. I Sverige skulle man antagligen göra om ordvalet av flickans bak till ”häck” eller liknande.

Tro nu inte att jag irriterade mig på detta hela boken igenom, nej, stunderna invirade i talspråk var rätt få, och innerst inne känns det faktiskt roligt att för en gångs skull läsa något som känns friskt och modernt, inte bara för exempelvis svenskarna.

Historien i sig är dock inte modern från pärm till pärm, och boken (för att ta till det konkreta) handlar om en flicka, Alva, och en pojke, Joel. Alva är den där starka typen, hon klär sig i tyllkjol och converse nedanom det rosa hårburret, och Joel är hennes raka motsats som håller sig i skymundan, vägrar bära storasyrrornas urringade t-skjortor och ägnar hela sitt hjärta år parkour. Trots att de till synes inte är lika på något sätt utstrålar Alva något som gör att Joel vill ty sig till henne. Och, som den blyga högstadieungdom han är samlar han tillslut mod till sig och ber henne om en dejt.

Vem kunde ha anat var den dejten skulle komma att sluta? Utanför kaféet ser Joel nämligen Alva stå och prata med en främling som utstrålar fara. Utan några som helst aningar om att Alva nyss fått veta att hon är den sanna härskaren av ett dolt land under Helsingfors gators kullerstenar och att främlingen i fråga inte är något annat än ett piercat troll som Alva råkar vara omåttligt förtjust i följer Joel efter dem ner i en värld så olik vår, full av oknytt och där andra lagar rår. Underfors.

Åtminstone för mig kändes Underfors ett tag som aningen barnslig och icke trovärdig, men sedan kom en något förvånad Sofia fram till att det helt enkelt handlar om hur man ser på saken. Släpper man tag om verkligheten och tänker sig att detta är något i stil med en historisk folksaga är Underfors en riktigt bra bok. Jag har läst bättre, men igenkänningsfaktorn i historien är hög och att låta höra små glädjerop över platser man känner igen kan vara roande för omgivningen (eller irriterande, men det kan vi glömma), så jag tror att varje Finländare, gammal som ung, kan finna något sting av glädje i denna berättelse som inte påminner om något annat jag läst. Underfors är en bok man vill ha i sin samling, trots dess svagare stunder.

Språkbadet tar oväntade vändningar

2011-01-06T10:58:00.002+02:00

När jag här om dagen nämnde att jag eventuellt skulle ta och läsa någon finsk bok när så faller mig in väntade jag mig inte precis att bli tvungen att läsa en av Mauri Kunnas barnböcker med ungefär 100 procent bilder och hundar i huvudrollerna. Tyvärr är det just det jag är upptagen av för tillfället, trots att jag kanske hade föredragit något lite seriösare... Jag finner nämligen inget som helst intresse bland dessa fula hundar pratandes rotvälska.

Det ligger till så att vi finska-amatörer har fått till uppgift att läsa en sådan bok jag nämnde tidigare och skriva en finsk recension på detta. Hutlöst svårt, det är vad det är. 1) att över huvudtaget läsa en bok på finska 2) att läsa en tråkig barnbok 3) att skriva en recension på en tråkig barnbok 4) att skriva en recension på finska

Trots att jag finner denna uppgift just så svår som de fyra punkterna säger är faktumet det att hälften av klassen (de som går i modersmålsinriktad finska) gjorde detta när vi alla gick i trean, medan vi amatörer (jag tror bestämt att A-finskan som vi går i har sitt ursprung i det ordet) gör det X antal år senare. Det är ju onekligen en viss skillnad.

Var är Alaska?

2011-01-05T14:58:00.000+02:00

Författare: John Green

Sidantal: 220

Första meningen: Veckan innan jag lämnade mina föräldrar och Florida och resten av mitt småttiga liv för att plugga på ett internat i Alabama, ville mamma prompt ställa till med en avskedsfest för mig.

En sak som du ska göra klart för dig innan du i fullaste iver öppnar pärmarna på denna nyckfulla bok är att den inte är vad den ser ut som, inte heller vad titeln så elakt låter oss tro. Jag hade visserligen läst X antal recensioner på denna bok (varför skulle jag annars ha lånat just denna bok bland 1000 andra?), så jag var rätt medveten om att Var är Alaska? inte är en geografisk äventyrsskildring om förtvivlad skallgång efter landet Alaska. Boken är i själva verket allt annat än det. Den är lite som en dokusåpa emellanåt, tjafs och fyllor hit och dit, medan boken andra stunder är fylld av starka känslor och sorg. Blandningen, alltså boken i sin helhet, är fantastisk.

Miles (ja, huvudpersonen i boken heter faktiskt Miles, även om han senare komiskt nog kommer att kallas för Bullen) tänker ta det stora klivet ut i världen. Ensam som han är, utan nära vänner i sin omgivning, planerar han gå i sin fars fotspår och börja internatskolan Culver Creek för att söka ett stort kanske. Väl på plats visar sig Miles var en klipsk och fyndig typ, om än så ofattbart mager (där har vi det komiska med smeknamnet Bullen), och han dras snabbt in i en vänkrets runtomkring rumskamraten Översten. Vännerna betyder och andra sidan att han av någon anledning bryter de heligt bedyrade löftena till föräldrarna och kommer i kontakt med droger och alkohol på rätt dramatiska vis. Den annars så usla duschen i rummet fungerar perfekt som rökskingrare, alltså kan man vid rätta tidpunkter även röka inomhus, dock är man tvungen att akta sig för Örnen.

På Culver Creek kommer Miles också i kontakt med kärleken på riktigt. Medan underbara Alaska ständigt dominerar hans hjärna paras han ihop med söta Lara som bryter så gulligt på engelskan för att lägga vantarna ifrån Alaska som redan har en pojkvän. Ingen idé, vet Miles. Han älskar Alaska. Det faktumet blir dock allt jobbigare att dras med, särskilt efter att Alaska en kväll efter lite körning i stenhård fylla inte återvänder. Miles älskade inte Alaska. Han älskar henne.

Alla karaktärer i den här boken har sitt eget område, eller sin egen specialitet. Miles samlar på människors sista ord. Säg vilken berömd person som helst (död, tack) och Miles kan tala om för dig vad personen i fråga sade strax innan han dog. En ganska lustig förmåga, anser jag, och även orsaken till att jag finner huvudpersonen i boken såpass intressant. Förövrigt tycker jag att han tar lidandet efter Alaska lite väl hårt. Boken domineras liksom av ett så stort känslosvall då att det kan kännas aningen svårt att hantera. Då kan

det vara en tröst att största delen av boken är glad och händelserik – kort sagt, en bra kombination.

Det är sällan jag läser böcker som får med så mycket, och är så bra, på så här få sidor. 220 sidor känns inte som särskilt mycket, men det snabba händelseförloppet och de starka känslorna gör boken till en riktig sträckläsare för de lite äldre. Var är Alaska? är en riktigt, riktigt bra bok.

Jag börjar det nya året duktigt

2011-01-03T10:31:00.001+02:00

Ja, kan man säga annat då lilla jag i och med 2011 (läs nyårsaftonen) tar det stora steget att plöja igenom min första hela engelska bok, och därtill konstaterar att det är lätt? Boken ifråga gestaltar så vackert på bilden här bredvid med sina dryga 300 sidor, det jämnar dock ut sig med tanke på att bokens språk är sällsynt lätt (där har ni orsaken till att jag bytte till originalspråket).

Åsikterna om Marked/Vampyrens märke har jag inte egentligen ändrat sedan jag läste den översatta versionen av boken, historien är inte strålande, men ändå gripande på ett konstigt sätt, och jag irriterar mig inte alls över språket när jag nu läser på engelska. Eftersom jag läst märkbart lite på engelska har jag nämligen inget att jämföra med, därför kan denna serie tänkas vara mycket bra för er som, precis som jag, tänker ta steget in i den engelska litteraturens värld.

Mer engelska ska det bli i år, och kanske sorgligt nog även finska, men tro inte att jag kommer att svika mitt modersmål. Ni kan vara alldeles lugna.

Min recension på den svenska versionen återfinns här

GOTT NYTT ÅR!!!

2010-12-31T14:11:00.001+02:00

I brist på raketbilder...

Ni vet inte hur mycket jag grämer mig över att jag inte kan publicera detta inlägg inatt exakt klockan tolv. Det hade sannerligen varit kolt som bara den! Men nu är så inte fallet, alltså får ni nöja er med min lilla nyårshälsning just här och nu.

Jag skrev nyss i inlägget under om det gångna året och mina läsupplevelser (dock väldigt kortfattat), men ett nytt år betyder som sagt nya överraskningar och förbättringar på alla vis. Därför tänkte jag härmed be er, mina ärade läsare, att skicka en liten fjuttig kommentar innan ni lämnar sidan. Vad tycker ni om bloggen? Positivt, negativt? Inläggen? Annat? Vad kan jag förbättra? Vad vill ni se mer av?

Såja, lycka till med firandet av ett nytt, hoppeligen mycket gott år!

Sammanfattning - 2010

2010-12-31T10:41:00.000+02:00

Nu när jag kritiskt ser tillbaka på det gångna läsåret blir jag nästan generad över den lilla mängd böcker jag faktiskt har läst. "Nog borde väl en bokbloggare lyckas åstadkomma lite mer än ynka 87 böcker?" tänker jag och talar förstås då bara för mig själv. 87 böcker är säkert en summa värd att vara nöjd över, med tanke på hur knapp lästiden har varit för mig i år.

En hel finsk bok har jag lyckats ta mig igenom med snigeltakt, och jag har påbörjat tre engelska böcker, dock utan att läsa slut en enda (det får lov att bli till efter årsskiftet). Om jag ska ge ett nyårslöfte i läsväg blir det nog därför att läsa mer på främmande språk, samt att läsa mer över huvudtaget.

Den sistnämnda delen av mitt nyårslöfte, den om att läsa mer över huvudtaget, den ska jag börja förverkliga nästan med detsamma. En hel vecka väntar nämligen fortfarande på mig innan skolan börjar. En vecka fylld av läsning.

Lycka och ett par blå skor

2010-12-29T21:01:00.001+02:00

Författare: Alexander McCall Smith

Sidantal: 239

Första meningen: När man har uppnått precis rätt ålder, som Mma Ramotswe, och när man har sett lite av livet, som Mma Ramotswe förvisso hade, så finns det saker som man helt enkelt vet.

Den sjunde boken ingående i den förtjusande serien om Damernas Detektivbyrå kan jag i egen hög gestalt intyga att når lika hög klass som de tidigare. Såvida den sjätte boken når samma klass som dess föregångare, det vill säga. Jag har nämligen tagit klivet in i det Botswanska samhället en aning sent, och sålunda totalt missat hela början om detektivbyråns uppkomst, vilket jag grämer mig mycket över. Att gräma sig, det gör man dock rent inte när man läser Lycka och ett par blå skor, för det vilar faktiskt något lugnande och lyckligt, som ett skimmer kanske, över boken. Innehållet är lika färgglatt som pärmarna, med oväntade vändningar, humor och, såklart, tedrickande. Vem kan avstå ifrån det?

En handling har boken förstås, även om den inte tar särskilt stor plats, speciellt eftersom detta inte är någon blodig roman under det mycket beskrivande namnet ”deckare”, en målgrupp som en del visserligen inte skulle dra sig för att placera denna i, så är du ute efter den typen av bok avråder jag dig direkt att sluta läsa denna redogörelse. Nej, boken är kanske framförallt en underhållande skildring av ett totalt annat samhälle utan desto större problem.

För närvarande håller nämligen Mma Ramotswe eventuellt på med att plöja igenom dagens tidning, kanske för att stanna vid en spalt där en fru vid namn tant Emang rådgiver människor med världsliga problem. Man kan sålunda föreställa sig att denna tant är en aktuell konkurrent till Damernas Detektivbyrå, och kanske har man i så fall rätt, för denna mystiska tant visar sig senare vara någon helt annan än hon utger sig för.

Medan mindre fall och grubbel snurrar i bakgrunden, vissa problem mer aktuella än andra, gör också de två kvinnliga detektiverna varsitt resolut beslut. Mma Makutsi uppviglar sin nyfunna förkärlek för skor och köper ett par alldeles förtjusande skor, blåa med rött foder, klack och extremt spetsig tå. Samtidigt bestämmer sig Mma Ramotswe för att börja banta eftersom hon tycker sig höra alla prata negativt om hennes traditionella kroppshydda. Men är deras beslut verkligen så smarta?

Ja, alla gör sina misstag då och då, och ibland kan det vara ofattbart skönt att njuta av de misstag andra människor gör. Försök då låta bli att göra det i verkligheten, gör det hellre i form av en bok! Denna serie är avslappnande, lättsam och underhållande bara man väl hittar rytmen i språket. Är du tefanatiker? Så mycket bättre! Te, främst av sorten Roosibos, finns det nämligen gott om här, även om så en aning mindre än i I muntra damers sällskap.

Lycka och ett par blå skor är perfekt att läsa nu när vintern känns som kyligast, klimatet i boken är nämligen desto varmare.

Jag hade trots allt varit snäll...

2010-12-25T16:33:00.001+02:00

... och se vad tomten hade med sig i bokväg åt mig igår:

BRÖD - Johan Åkerberg

HEMLIGHETEN FÖR TONÅRINGAR - Paul Harrington

VAMPYRENS MÄRKE - P. C. Cast & Kristin Cast

LYCKA OCH ETT PAR BLÅ SKOR - Alexander McCall Smith

BOKTJUVEN - Markus Zusak

Dessutom har jag ju ett härligt långt jullov framför mig, och största delen av det lovet ska minsann gå åt till läsning i en mjuk fåtölj med varma filtar samt en stärkande kopp te.

Tävling hos Crazy in books!

2010-12-25T13:03:00.000+02:00

På bloggen Crazy in books pågår just nu en tävling om två engelska böcker, för att fira att bloggen har gått framåt. Jag deltar förstås i tävlingen! Varför inte delta själv? Dessa böcker lottas ut:

2010-12-24T09:47:00.002+02:00

En liten trevlig överraskning så här i juletider

2010-12-23T15:33:00.001+02:00

Ja, så värst liten var inte boken jag (ursäkta om jag tar äran av dig, pappa) utlöste på posten idag, men dock så trevlig!

Bild lånad från förlaget

Shoo len

2010-12-23T15:27:00.000+02:00

Författare: Douglas Foley

Sidantal: 391

Första meningen: ”Tycker du verkligen om pannkakor?”

Ni vet de där böckerna vars handling ibland är rent utav obehaglig, men vars språk ändå innehar en sådan glöd att man helt enkelt måste läsa på och ta in hela atmosfären utan att kunna sluta? Jag tycker egentligen inte om att läsa sådana böcker. De är utan tvekan bra, men kan jag avstå väljer jag det alternativet. Shoo len läste jag endast för att jag av gammal vana alltid läser alla delar i en serie jag en gång har börjat på. I somras läste jag Shoo bre och slogs av samma magiska effekt. Enkelt och smidigt får Foley boken att utvecklas på de sätt man minst anar, samtidigt som något inom en redan vet vad som hända ska eftersom författaren avslöjar det galant genom att helt enkelt börja med slutet, en finess som binder läsaren från första till sista sidan.

På det hela taget visste jag alltså redan innan jag hade öppnat boken vad som skulle hända, och jag trodde mig kunna påstå det bombsäkert efter prologen. På bokens pärm står nämligen följande:

De är blint förälskade i varandra, men inom loppet av ett dygn kommer hon att dö för hans hand.

Shoo len är enligt min uppfattning lite som en fristående fortsättning på Shoo bre. Miljön och skolan i ett invandrarrikt område i södra Sverige är den samma, men årgången elever är något yngre eftersom ett antal år har gått sedan Shoo bre utspelade sig (enligt Shoo len). På något ställe i boken associeras det även till före detta elever i skolan, vilka innehar huvudrollerna i Shoo bre, och den tidning som de skrev. Årskursen är den samma, nämligen åk nio, och ovanligt närgångna relationer mellan lärare och elever samt en rå atmosfär med droger och hotelser och allt vad det innebär har en stor roll även i uppföljaren, men historierna är vitt skilda.

Shoo len går ut på att invandrar killen Karim för ett slag sviker de gamla coola kompisarna för den nyinflyttade in invandrartjejen Nikoo. Deras kärlek är gränslös och förtrollande, men spår av Karims farliga förflutna snurrar hela tiden runt deras förhållande, kanske i hopp om att kunna bryta det helt och hållet. Ty innan Karim möter Nikoo medverkar han i ett överfall på en kvinna under nattens sena timmar, och den kvinnan råkar vara Nikoos mamma.

Det är ett härligt gäng som bildas och hålls ihop av Nikoos självsäkerhet, men alla gängets medlemmar ämnar inte överleva terminen till slut.

På grund av att rollerna i Shoo len till största del är invandrare flyter dialogen i boken på ett slags invandrarsvenska som, åtminstone gällande mig, verkar som rotvälska innan man har vant sig. Detta kan vara ett litet irritationsmoment, men även något som för vissa kan höja standaren på boken eftersom vardagskänslan förstärks.

Tonårsboken hade med Shoo len bland ett flertal andra tips på böcker för pojkar, men självklart kan alla okänsliga högstadieungdomar av båda könen läsa denna bok vars ljusglimtar är få men ovanligt klara.

Ps. Det fick bli en grön post-it lapp den här gången :)

Jag känner mig skyldig en förklaring

2010-12-20T21:21:00.000+02:00

Jag vet hur det känns att titta in på en blogg fylld av en gnistrande förväntan, och att mötas av samma gamla inlägg gång på gång. Den känslan är inte angenäm, och hittills har jag försökt låta bli att bli en av dessa ouppdaterade bloggar. Tyvärr måste jag nu säga att jag har brutit mitt löfte (om ja nu någonsin gav ett sådant), fö nu i juletider när min bokhög är som störst har jag varken läst eller bloggat på x antal dagar. Min fritid spenderar jag istället rastlöst framför datorn, sittandes på sänggen eller obekvämt funderandes på hur i hela friden jag ska hinna läsa alla böcker.

Lässvacka, ni vet väl vad det är? Man, som annars får migrän eller liknande i brist på böcker, kan helt enkelt inte förmå sig att läsa, vilket leder till tråkiga perioder av stress och självömkan. Inte trevligt, kan jag tala om. Ni ska alltså hålla er undan det här med lässvacka.

Men, vad gör då inte jag om inte drabbas av just denna smittosamma bakterie? Lässvacka, jag ser det som en sjukdom som kan följa med vissa böcker. För mig var det Reckless. De första sidorna i den boken slank helt enkelt förbi, jag minns inte ett ord. Sen tog det stopp totalt. Rena åsynen av Reckless kom på något sätt som en besvikelse. Den är tunn. Bläckböckerna är tjocka. Det är den största och mest betydelsefulla skillnaden. Vad kan Reckless vara jämfört med dessa tegelstenar?

Jag ska nog trots allt ge Reckless en chans, i ett senare skede. För tillfället står det till så att jag har läst ut Shoo Len och ska lägga upp en recension snarast, samtidigt som jag siktar på att läsa Var är Alaska? av John Green. Och julen nalkas ju förresten, allt för snart. Jag är panikslagen.

Ett litet hål i mörkret - eller så inte...

2010-12-08T16:26:00.001+02:00

Författare: Ingrid Olsson

Sidantal: 220

Första meningen: Det blir ljust när man dör.

Varför går alla bara och dör? Några bultande hjärtslag, ett litet ryck och så är man bara borta. Varför är det så? Man undrar ju vad en författare tänker när hon skriver en bok om bara döden, så mörk och kall. Som om inte världen redan var tillräkligt rå, liksom. Vem vill avsiktligt bli deprimerad? Inte bara starkt berörd och sådär lite varm och röd om kinderna som man kan bli av en stark bok, utan riktigt illa till mods?

Jag var med andra ord inte särskilt road medan jag läste Ett litet hål i mörkret, skriven av Ingrid Olsson. Med sidor tomma som i en Lasse-Maja bok (dock lite mindre bokstäver och lite mindre komprimerad) behandlar boken ett synnerligen obehagligt ämne, på ett bitande ilsket sätt. Calles farmor ska dö. Precis som hans pappa och farfar, och typ alla runtomkring verkar det som. Och kanske till och med deras stackars marsvin. Det enda som lyser upp tillvaron en liten, liten smula är det lilla hålet mitt i allt mörker. En tjej med en massa gitarrer och en röd halsduk. Förstås är Calle för blyg för att gå fram till henne. Ännu en orsak att gräma sig över, alltså.

Böcker som tvingar läsaren att fylla på tre fjärdedelar av historien själv är inte riktigt min grej. Då föredrar jag hellre gammaldags romantiska berättelser med allt för mycket detaljerade beskrivningar. Att jämföra Ett litet hål i mörkret med en Lasse-Maja bok går nämligen alldeles utomordentligt, så knapert med text är det verkligen. Kanske är det riktigare att kalla den poetiskt skriven, men jag föredrar att helt kallsinnigt förlikna den klena boken med en barnbok utan glädje. Även om mörkret är påfallande tätt måste det väl gå att finna minsta lilla ljusglimt som kan göra det till ett nöje att få ta del i Calles sorg? Det relativt ljusa omslaget och de kritvita sidorna är en liten bagatell som inte klarar av att bryta sig igenom allt det svarta, för enligt min den här gången så bestämda åsikt är Ett litet hål i mörkret endast mörker utan hål. Om så nödvändigt är hålen svarta.

MUMIN

2010-12-07T17:29:00.000+02:00

Mumin. Man kan upprepa det lustiga ordet gång på gång utan att tröttna. Mumin. Vad är innebörden i det egentligen? Vad tänkte Tove Jansson på när hon skapade en ny och så obeskrivligt fantastisk värld? Inte vet jag, men hon måtte ha haft bra fantasi...

Nu ska jag nämligen presentera den perfekta julklappen, likväl till den som redan klivit några rejäla steg upp för åldersstegen som till den som knappt har börjat. Den som med ivriga händer river upp detta stora, härligt hårda paket kommer inte att bli besviken, jag lovar.

En samlingsvolym fylld med Tove Janssons bästa serier!!! Är man ung kan man glädjas av fantasifulla bilder och spännande berättelser, den som nått tonåren och ända upp till 100 kan skratta åt den skickligt dolda humorn som inte den unga upptäcker, i Mumin finns något för alla. Själv tycker jag att första bilden i varje serie är väldigt intressant. Där avbildas nämligen en mycket smickrande version av själva mumintrollet, bildens centrum fylls alltid av hans smått stora mage eller bak! (Kanske innehar jag en synnerligen konstig humor, men jag tycker faktiskt att det är roligt!) Varför inte ägna jullovet åt MUMIN & Co.?

Frost

2010-12-06T09:49:00.000+02:00

Författare: Maggie Stiefvater

Sidantal: 283

Första meningen: Jag minns att jag låg i snön, en liten röd fläck av kallnande värme, omgiven av vargar.

När frosten täcker marken med skimrande kristaller, när kylan är bitande kall, och när befolkningen helst drar sig inomhus, då finns det varelser i mänsklig gestalt som plötsligt börjar skaka med förvridna ansikten, för att kliva ut ur sitt mänskliga skinn och anta gestalten som en varg. Det är främst ögonen, klara och lysande som på en katt, som kännetecknar den här arten. Varulvarna.

För att röra ihop boken Frost av Maggie Stiefvater behöver du först och främst en stor och kraftig järnkittel. Sedan är det dags att skaffa sig en lång och stadig käpp att röra ihop ingredienserna varulvar och förbjuden, vacker kärlek med. Så, simsalabim, har du boken Frost till ditt förfogande.

Nej, såklart är vi tvungna att ta till lite till, för att spä på det framställda behövs det ett lättsamt men stundvis otroligt skarpt och förtrollande vackert språk.

Frost handlar egentligen inte särskilt mycket om frost, utan om omöjlig kärlek mellan människa och varulv. Som liten blev nämligen vår huvudperson Grace biten av en varg, dock utan att förändras. Hela sin barndom har hon ändå iakttagit vargarna för att komma dem allt närmare, speciellt en av dem, Sam. När Sam står inför sin period som människa dem här våren möts han och Grace för första gången som två mänskliga parter. Deras vänskap växer och blir allt tyngre att bära på, tills den förvandlas till kärlek.

Kärlek. Det ordet beskriver så många starka, varma känslor. Tyvärr är kärlek inte alltid varm. Kylan regerar, kylan är hotet mot Graces och Sams evinnerliga kärlek. Ingenting kan förbli evigt.

Hans hemlighet räddade hennes liv... Nu måste hon kämpa för att rädda hans.

Den här boken påminner om Twilight, precis som så många andra böcker. Den påminner också riktigt mycket om Twilight, men jag känner mig (trots att jag vrider mig krampaktigt i skam) tvungen att erkänna att det inte gör något. Twilight må vara mitt original, men det finns böcker (Ni vet de där underbara ting bestående av papper täckta med vackra krumelurer inbundna i färggranna pärmar?) som klarar av att nå samma klass, om inte högre. Jag tror att jag ska gå och dra något gammalt över mig, för jag tror inte att jag klarar av att se någon rätt i ögonen just nu.

Långsam kriminalroman i tekoppens värld - I muntra damers sällskap

2010-12-04T19:08:00.000+02:00

I brist på bättre bjuder jag denna mörka decemberkväll på en skolrecension på en kulturbok:

Alexander McCall Smith kan konsten att få vardagen att verka långsam och avslappnad, vilket han ger uttryck för i den lästa och älskade serien om Damernas detektivbyrå. Utan att ha ägnat den första boken i serien minsta lilla tanke gav jag mig frimodigt in på den sjätte boken, vilken råkade vara närmast till hands, dock utan att ångra mig.

Det vilar något som nästan når ordet lustigt över boken. Vid det här laget har, så vitt jag vet, Damernas detektivbyrå existerat ett bra tag, huvudpersonen Mma Ramotswe (om någon skulle tala om för mig varför det evinnerliga ”Mma” ständigt dyker upp utan förklaring skulle jag barmhärtigt kyssa dennes bara fötter) har hunnit gifta sig olyckligt för att bara bli grovt misshandlad, gift om sig mycket lyckligt och skaffat en trogen delägare av Damernas detektivbyrå. Vår huvudperson har det alltså på det hela taget rätt så bra i dessa tider, när vi får följa med henne på en mogen tankeresa i ”tekoppens land”, Botswana. Med en tekopp i handen löser den traditionellt byggda detektiven fall på fall i sitt lilla trevliga kontor som är sammanslaget med makens bilverkstad. Medan skrivmaskinen smattrar i den grönskande bakgrunden och de adopterade barnen, varav det ena är rullstolsbundet, är i skolan känner Mma Ramotswe sig en aning blottad. Vem är ute efter hennes älskade vita skåpbil, och vad pågår egentligen i makens hus?

Komiken i boken kommer igång strax, ge dig bara tålamod till att läsa det första kapitlet (även det ganska kul då små besynnerliga stölder kallsinnigt begås framför fruns ögon) så kommer du strax till nästa – ”Byxor och pumpor”. Vad gör man om man som överviktig person förnöjsamt slår sig ner på sängen efter en ansträngande arbetsdag, varpå sängen knarrar oroväckande och en främmande man rusar fram underifrån den? Skrattar? Nej, för mannen, han är utan byxor till råga på allt, så visst blir man ju lite skärrad, och en aning förbryllad där till när byxorna som mannen underligt nog glömt kvar hängs ute på trädäckets staket och nästa dag är utbytta mot en färsk, stor och saftig pumpa!

Resten av boken fortsätter till stor del på samma vis, en detektiv som är lite självironisk, en andre detektiv som får för sig att gå på danskurs för att hitta sig en snygg, förförande man varpå hon paras ihop med en läspande sak utan någon som helst koordinationsförmåga, en tekanna som råkar fyllas med motorolja samt en yngling som dras in i lite väl rika och förnämligt arroganta kretsar. Ironiskt, komiskt, rysligt spännande i ”slow motion” och mer eller mindre smickrande beskrivningar, det här gillar jag! Detta är avslappnad läsning som inte kräver särskilt mycket koncentration, säkerligen avsedd för vuxna individer, men jag anser att även ”mogna” ungdomar eller barn kan finna glädje i denna värld, så olik vår.

Det är svårt att hitta några svaga punkter i historien som inte liknar något annat jag läst (och då känner jag mig tvungen att påpeka att jag läser rätt mycket), jag ser den som dörren till vuxenböckernas värld även om jag föredrar ungdomsböcker som flyter på i lite bättre takt än denna än så länge, så har du inget annat för dig; läs Damernas detektivbyrå! (Det tänker åtminstone jag göra, trots att det kanske dröjer till nästa sommar.)

I muntra damers sällskap utspelar sig i ett land i den världsdel som är vår södra granne. Det här landets befolkning har det relativt bra ställt, och bättre lär det bli. Allt fler barn lär sig läsa och skriva, allt fler får jobb och stadsomgivningen tycks nästan nå samma lyxnivå som den i vårt eget land. Vilket land syftar jag på? Ja, Botswana förstås! Ett totalt landomgivet land utan havskontakter, slätter med ökenpåbrå, det är varmt och klimatet är alltså på det hela taget rätt så behagligt, viket författaren minsann ger uttryck för i boken. Knaggliga bilar kör krokiga vägar fram och passerar kanske en liten skolunge skjutsandes på en rullstol. Den rullstolsbundna är eventuellt ett av Mma Ramotswes adopterade barn, för skolskjuts finns inte här inte och fotspår av åsnehovar kan gott återfinnas på landsvägen, så lite skiljer dock vardagen åt från vår. Datorer är inte populära, ty skrivmaskinskurser ordnas effektivt och te dricks i kopiösa mängder.

Vi har nu kommit fram till den heta, smått beska dryck som innehar den andra huvudrollen i boken. Det verkar som om det Botswanska samhället cirklar runt te. Te är kultur, te är deras vardag, och jag undrar hur många sidor i boken jag passerade utan att finna ordet te eller liknande en enda gång. Det skulle vara intressant att räkna hur många koppar te den kvinnliga detektiven dricker när allt kommer omkring. Tesorterna spelar också stor roll, och det är det magiska rooibos teet som är på tapeten. I synnerhet Mma Ramotswe anser att alla ska dricka och uppskatta denna tesort, så när hennes assistent efter flera trogna år visar sig rentav tycka illa om det känner hon sig duktigt förolämpad. Tänk, så radikalt människor kan reagera!

Det är inte ovanligt att böcker kan inspirera mig till att pröva på nya saker. Jag kan läsa en bok, för att nästa dag vara en inbiten kapsylsamlare eller dagboksskrivare. Det brukar dock aldrig hålla länge, och en bok har heller aldrig förut fått mig att dricka te. Vad gör då den här boken, om inte får mig att dricka te? Nu dricker jag alltså te när jag känner för det, vilket är ganska ofta. För det mesta dricker jag ett te med arom av persika, men om kvällarna när man dricker te för mysighetens skull uppskattar jag vanligt, koffeinfritt, svart te. Jag har ännu inte smakat på detta märkliga te av sorten rooibos, men jag känner på mig att jag kommer att göra det av ren och skär nyfikenhet, en vacker dag.

Min start på december var lugnt sagt...

2010-12-01T18:08:00.000+02:00

KOMISK! Jag har genomlidit en uppriktigt sagt fruktansvärd dag. Prov i det värsta ämnet, kallt och ruskigt väder, längta efter en chokladkalender, få en bokkalender (inte fruktansvärt), höra allas modersmålssagor läsas upp högt inför klassen (typiskt mig att skriva en urusel text precis den gången man får vitsord och får höra den läsas högt...), och sist men inte minst; mitt olycksaliga biblioteksbesök.

När jag vandrade hem från skolan hade jag två väskor: Min axelrems väska till skolbruk samt en guldskimrande kass. När jag kom hem hade jag endast den robusta axelrems väskan kvar.

Hur kan det komma sig? Jo, det var nämligen så att jag min vana trogen hade reserverat allt för många böcker på biblioteket i hopp om att alla skulle anlända när det behagade dem, och inte på samma gång. För att ställa till med förtret anlände de förstås samtidigt. Alltså blev jag tvungen att idag, den mest miserabla dagen på länge, lösa ut nio stycken böcker. NIO stycken böcker, och allt jag ägde att forsla dem i var en en skolväska som redan färdigt var fylld till bristningsgränsen och en inte fullt så hållbar guldskimrande papperskass.

Med lite våld fungerar allting, det utgår jag ifrån, och med lite våld (ja, i själva verket mycket våld) fick jag de nio böckerna att rymmas i mina två väskor. Jag hann dock inte ta många knaggliga steg framåt under alla böckers tyngd innan böcker och papperslappar samt en guldskimrande kass som inte längre var fullt så hel låg på den snötäckta marken om vartannat.

Jag hade ett problem. Nio böcker, en hop duktigt klumpiga skolböcker och tjugofem pappersknippen i en väska...

Men jag klarade det (genom att halta gatan fram med hälften av böckerna i famnen och väskan på vid gavel, ja, jag måtte ha sett klok ut), och resultatet av mina inte helt bekymmerslösa strapatser är en förfärlig nackont och en eggande panik. När jag nu räknar böckerna i min bokhög inser jag med fasa att de är 17!!! Om veckorna framöver kommer att vara lika fullspäckade med prov och aktiviteter som jag antar kommer den här minst sagt höga högen i värsta fall inte att ta slut förrän om ungefär tre månader. Och de flesta böckerna ska lämnas tillbaka inom en månad...

I juliga(ljuvliga) tider

2010-11-29T17:12:00.000+02:00

Snön tynger ner granarna och kvällens mystiska blåa timme lider mot sitt slut. Och jag drömmer...

För ett par dagar sedan diskuterade nämligen jag och några vänner om det här eviga dilemmat med julkalendrar. Såklart skulle alla ha en smaskig godiskalender att snåla vid från morgon till kväll, vissa skulle ha flera godiskalendrar, vissa kanske en sak-kalender, men ingen (och jag är uppriktigt sagt seriös när jag säger INGEN) skulle ha en vacker hederlig papperskalender. Jo, jag, förstås, men jag räknas inte. Jag är faktiskt sällsynt duktig som klarar av att motstå lusten att få en liten chokladbit eller liknande varje dag när man annars dröjer kvar i sängen och gnuggar sig lite förstrött i ögonen utan några som helst planer på att stiga upp. Har man något sött eller salt på tungan får hjärnan däremot nästan en chock och man blir pigg som en lärka och nästan skuttar av glädje över att få komma till skolan snarast möjligt och jämföra formen på chokladbiten (i mitt fall skulle det dock vara lakritsbiten eftersom jag är laktosintolerant). Jag måste tyvärr nöja mig med gnuggar taktiken, men en gammaldags papperskalender med glittriga detaljer är ju så mycket vackrare att se på.

Nåväl, det jag försöker komma till är att vi hittade på världens i särklass bästa och underbaraste kalender för den som älskar böcker. Kalendern skulle egentligen bara bestå av en vanlig bokpärm, men varje dag skulle den fyllas med ett kapitel, för att till slut bli en komplett bok! Jag kan bara föreställa mig spänningen och den ljuvligaste längtan efter nästa dag när man äntligen får läsa lite till... Men visst skulle vara underbart med en sådan här kalender? Inte skulle någon råka ha en sådan till sitt förfog? Jag är villig att betala enorma summor...

Ärendet som står näst på tur är boken som damp ner i vår postlåda idag. Ganska komiskt att det var senast idag på morgonen som jag med en sked flingor i munnen undrade om inte den där kärleksboken som jag skulle få för min tidigt inskickade novell skulle anlända snart. Det gjorde den alltså, samma dag till råga på allt, så jag väntar hungrig av boklängtan på att kasta mig över Komma över av Ingrid Olsson.

Det märks att julen regerar lite varstans i dessa tider (vi bakade till och med pepparkakor i skolan!!!!), så juliga hälsningar på er med!

Det händer nu

2010-11-28T10:26:00.000+02:00

Författare: Sofia Nordin

Sidantal: 248

Första meningen: Vi sitter i uppehållsrummet, Sigrid och jag, Mimmi, Zainab och Isis, och plötsligt är det som om jag inte står ut längre.

Jag har aldrig tidigare läst någon bok som handlar om förbjuden kärlek på det sättet. Visst kan man ju räkna kärlek mellan vampyr och människa som förbjuden, och visst kan kärlek vara förbjuden om familjerna råkar vara osams eller liknande, men det är få böcker som behandlar det stora, förbjudna spännande ämnet som det ständigt pågår stora debatter om, homosexualitet. För många är detta ett ämne som kan kännas väldigt avlägset och skrämmande, kanske rentav äckligt (eller talar jag nu bara om mig själv?), men efter att ha läst den här boken känns kärlek mellan samma kön inte fullt så skrämmande. Jag tror att allt fler människor med homofobi borde läsa den här boken, få sätta sig in i den utsattes känslor. Det händer nu berör på ett fint sätt, och jag kan mycket väl förstå att den var Augustprisnominerad (trots att den inte vann).

Stella är snygg, tuff, relativt populär och hon har den optimala killtjusarkroppen. Hon har alla chanser i världen att mingla runt på fester och förföra person till person med sin blotta existens, och så kastar hon bara bort den chansen! För hennes hjärta tillhör redan någon. Sigrid. Vanilj och blommor, mjuk och len hud, varma läppar och ett klingande skratt, det är Sigrid det, och Stella uthärdar med nöd och näppe dag på dag. Hon älskar Sigrid! Hon vill kyssa Sigrid! Problemet är bara att... Sigrid är en flicka.

En flicka blir kär i en flicka, inte konstigare än så, och ändå regerar oron starkt under en lång period. Tänk om Sigrid inte alls känner på samma sätt? Det är då för väl att hon gör det, och efter en underbar resa till Kreta klargör Stella och Sigrid det hela för varandra. De är ihop. Deras relation blir accepterad av vissa, mer eller minde av andra. En mamma som förstår och stöttar strider mot en mamma som blir avvisande och stursk. Men ingen kan skilja de här töserna åt.

Med en lesbisk åldring som lotsar in Stella i en helt ny värld klarar allting upp sig, och boken lämnar inte mer än nödvändigt grubbel efter sig. Egentligen är inte skillnaden så värst stor mellan vanlig kärlek och denna kärlek, man växlar snabbt på könsrollerna och så är det gjort. I dagens samhälle har nog de flesta nytta av att läsa den här boken, inte minst för att lära sig att respektera sina medmänniskor och rentav uppskatta dem. Glöden i Sofia Nordins språk går inte att ta miste på och trots hemskheterna och allt det svåra mellan varven är detta en underbar bok. Jag känner mig utmattad och full av tankar, så varför inte släppa allt som har med Det händer nu att göra ett tag? Bara för att någon gång i framtiden kunna stötta och hjälpa andra människor, kanske rekommendera den här boken. Det tror jag på.

Det är så logiskt alla fattar utom du

2010-11-27T10:26:00.000+02:00

Författare: Lisa Bjärbo

Sidantal: 250

Första meningen: En blå penna har hon, och en svart kan hon fixa från pappas skrivbordslåda.

Det är så logiskt alla fattar utom du. Tänk att en liten ynka titel kan uttrycka så himmelens mycket känslor. Men, och andra sidan, det är ju i princip känslor boken handlar om. Det är också konstigt hur en liten, lagom smal bok kan rymma så mycket känslor. Vänskap, hat, kärlek, svartsjuka, ilska, glädje, förundran...

Mitt bland alla känslor gömmer sig dock en vardaglig men ändå så allvarsam berättelse som vi får följa med ur två synvinklar. Johan och Ester har varit kompisar sedan urminnes tider. Det går i själva verket inte att minnas att de någon gång inte har varit vänner. Det är så omöjligt att tänka sig. Och ändå händer det, till slut. Ester går och förälskar sig i den perfekta hårdrockaren, lämnar Johan bakom sig för att ta ett kliv framåt i livet. Vad gör då Johan, om inte förkunnar för sig själv att även han är kär i Ester, och har varit det i evigheter. Men nu har de redan börjat gymnasiet, och det är svårt att dölja en outhärdlig förälskelse. Ändå råkar han berätta det han trots allt bestämt sig för att dölja för Ester, för att de, kanske en gång för alla, ska gå skilda vägar.

Sedan vet man ju hr det slutar, i stora drag. Att går skilda vägar, fyllas av svartsjuka, viljan att ge igen, kärleken, att åter förenas. Det går boken ut på, men den känns ändå som så mycket mer. Kanske är det språket, ganska alldagligt men fruktansvärt trevligt? Kanske är det känslan som får en att vilja ropa ”Nej!” om och om igen för att det absolut inte får gå si eller så när man vet att det är exakt på det viset det ska gå om det ska vara just precis så bra som det är? Eller så är det helt enkelt framsidan. För en framsida som får mig att göra revolution ser jag inte alla dagar. Nu såg jag dock en, vilket fick mig att svika min käre bokkanin, för en liten post - it lapps skull. Den klara, lysande orangefärgade lappen instucken mellan de vita bladen blev helt enkelt pricken på i, och det känns fortfarande solklart att den ska sitta kvar där ända tills nästa filur lånar boken från biblioteket och undrar sådär lagom tveksamt över vem där ute i världen som kan ha kommit på iden att sticka in en liten grann post – it lapp mitt i boken och fått den att bli totalt oemotståndlig! (Vill ni veta en hemlighet? Det är jag som har stuckit den där!!!)

Är du nyfiken på varifrån Lisa Bjärbo har snott den fantastiska titeln? Lyssna!

Det är så logiskt alla fattar utom du

Vill du dessutom läsa mer av Lisa Bjärbo, i väntan på att någon gång få läsa en bok som inte längre är debuterande, då är du helt enkelt tvungen att läsa hennes blogg. Där föds dagens skratt, jag lovar.

Månskensvargen

2010-11-21T21:03:00.000+02:00

Författare: Elvira Birgitta Holm

Sidantal: 605 (inklusive ett antal ordlistor och förklaringar)

Första meningarna: (Del 1) Där! Stilla!

En vargbok i ett gammaldags norden och vilda äventyr i storskogen kan låta rätt likt Vargbröder, men jämfört med Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm är Vargbröder ingenting. Skillnaderna är stora och oändligt många, men den största är nog den här: Månskens vargen är tio gånger bättre! Vargen som är titeln på boken är egentligen bara en liten biroll i boken, som lämpar sig för betydligt äldre ungdomar än Vargbröder gör. Dessutom utspelar sig den fantastiska historien något senare, så känner du att du vuxit ifrån Vargbröder etc. men är sugen på något i samma stil är du helt enkelt tvungen att läsa Månskensvargen. Såvida du inte avskräcks av rätt uppseendeväckande tegelstenar, det vill säga.

Jag mötte Döden vid stora utsiktsstenen, just där berget störtar sig ner i älvdalen. Dödens ansikte var svart under den mörka kåpan och fasansfullt att se. Döden hade slukat alla. Nu ville han sluka mig. ”Fly, Ylva Ulvsdotter, om du ännu vill leva!” väste Döden. Sedan dess är jag på flykt.

Så inleds boken, vilket leder till att du, redan innan själva berättelsen ens hunnit börja, sugs bakåt i tiden. Pesten härjar omkring i landet. Majoriteten drabbas, dör i smärta med variga, svarta bölder över hela kroppen. Femtonåriga Ylvas familj lämnar henne, svaga inför döden som de är, och Ylva blir tvungen att fly ensam ut i en djup och mörk skog, utan att ha en aning om vad som väntar.

Ylva, vargkvinnan enligt de hopväxta ögonbrynen, tycks dock ha turen på sin sida. Hon möter strax en yngling, så märkligt vacker och tyst. Är han varg, vittra eller kanske möjligtvis en ängel? Det återstår att se medan bandet mellan dessa två parter växer sig allt starkare, i takt medan förhållandena också blir allt svårare. I eld, kyla, smärta, sorg och rädsla är vargpojken och Ylva tvungna att ge allt för sitt liv. Båda drivs de framåt av ilska, sorg och hat, och pojken har en ryslig hämnd att utkräva.

De har det möjligtvis rätt bra, de här två ungdomarna som förts samman av sin rädsla, men snart rullas den fasansfulla sanningen fram, en sanning som inte längre går att undvika, en sanning som är lika mörk och kall som natten själv, och en sanning som Ylva helst hade låtit bli att höra.

Ylva är tapper och stark och en frimodig förebild för den som så önskar. I skogen är det hon som får ta på sig de tyngsta sysslorna, jaga och slakta, reparera och frysa. Det kommer sig så att mannen och kvinnan byter roller i brist på bättre. Visste du att en kvinna kan jaga och en man brodera? Även fast detta är 1300- talets Sverige tycks förbjuden kärlek mellan personer man allra minst kan ana vara på tapeten. Månskensvargen är nämligen inte bara en skrämmande och rå äventyrsroman, utan likväl en eggande varm roman om kärlek, avvisande och ömhet.

Jag ljuger inte om jag säger att Månskensvargen är den bästa bok jag läst på länge. Det är något i Holms sätt att berätta som drabbar mig lika hårt som pesten i boken när jag läser. Det är så vackert och rysligt att sida för sida bara flyger förbi, och så tar den slut som alla andra böcker. Det är synd, för om jag ska sammanfatta boken på ett någorlunda fiffigt sätt, utan att överdriva blir det nog något i stil med: Läser du den inte kommer du heller inte sakna den, eftersom du inte vet vad det är du går miste om.

Vampyrens märke

2010-11-20T10:14:00.000+02:00

Författare: P. C. Cast & Kristin Cast

Sidantal: 344

Första meningen: Precis när jag trodde att min dag inte kunde bli värre fick jag syn på den döda killen som stod vid mitt skåp.

Jag har ett litet dilemma. Alltid när jag läser en bok inom en kategori jag inte har prövat på förut bildar jag nämligen en viss uppfattning om hur genren i fråga är, och allt som inte motsvarar ”originalet”, som i det här fallet är den första boken jag prövar på, är ”fel”. Detta gäller förstås först och främst vampyrböcker, av vilka mina egna erfarenheter är Twilight och enbart Twilight. Därför var jag minst sagt skeptiskt inställd till allt vad andra vampyrböcker än Twilight heter, tills jag av ren och skär nyfikenhet lånade den första boken som ingår i serien House of Night.

Nu kan jag bara säga att jag uppriktigt sagt är glad över ha lånat och läst Vampyrens märke, vilket till stor del beror på att den är så totalt olik Twilight trots att huvudämnet är det samma, nämligen vampyrer.

Zoey Redbird är en totalt vanlig tonåring, studerande, upptagen av familjebråk och ihop med den stinkande och populära amerikansk fotbollspelande Heath. Detta gäller alltså tills hon blir märkt, och hela hennes liv förändras.

Zoey ska bli vampyr! Hon av alla ska åka till skolan House of Night, där hon får möta större prövningar, finare vänskap och värre fiendskap än hon någonsin stött på. Det lustiga här är att vardagen där inte alls är så olik vår. Skolan har såklart märkliga magiska ämnen och märkena eleverna och lärarna bär i pannan gör dem oförskämt vackra samt att blodet spelar en viss roll, men vampyrerna tänker och känner precis som vi!

Språket i boken är inget att tala om, det var rentav ruskigt dåligt vilket såklart kan bero på en inte helt suverän översättning, men man glömmer sådana världsliga saker när man snabbt kastas in i vampyrernas värld. För en sak är säker, jag tänker läsa de resterande delarna i serien, även om det nu mot förmodan skulle bli på engelska, för en gångs skull.

Cherry On Top Award

2010-11-19T19:22:00.000+02:00

Två dagar, två awarder! De finfina personer med finfina bloggar som varit finfina nog att skänka även mig en liten finfin award är Tvillingarnas bokbuffé och Lovisa! (Det blev nog en aning FÖR finfint där ;)

Nu blev det däremot svårare, för det är meningen att jag ska nämna mina tre favoritförfattare och någon bra bok de skrivit. Jag avskyr sånt här! Jag kan helt enkelt inte förmå mig att välja endast tre, när de är så oändligt många som står mig nära. J. K. Rowling som skrivit Harry Potter- böckerna (vem vet inte det?) tror jag dock att tar en definitiv plats på min lista, och så antar jag att Maria Gripe och hennes Skugg- serie också platsar där, men... Jag har nu nämnt en fantasy-författare och en författare till lite äldre och fina böcker, så första platsen för riktigt alldagliga ungdomsböcker tror jag att jag ger sådär lagom nonchalant till Mikael Niemi som skrivit bl.a. Skjut apelsinen. Ta dock inte detta allt för allvarligt, för jag har så många böcker i min "attläsahög" som lär vara förskräckligt bra, att jag tror att min lista kommer att se helt annorlunda ut om en månad.

Nu blir det om möjligt ännu svårare, för jag ska ge vidare awarden åt fem andra bloggar. Nu är det då så, att jag redan nominerat en massa fina bloggar till Beautiful blogger award, och eftersom de bloggarna redan fått en award av mig blir de tyvärr utan denna gång.

Alice's och Lyra's bokhylla

Photots & Books by Frida

Addikoko

Bokfreak

och

Boknea

är de fem lyckliga som får en award av mig!

Såhär fungerar det:

Tacka den du har mottagit prisen ifrån.

Kopiera prismärket till din blogg.

Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.

Skicka awarden vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.

Gratis böcker säger man aldrig nej till

2010-11-18T18:19:00.001+02:00

Det var väl ungefär en månad sedan jag såg annonsen på Barnens Bokklubbs hemsida om en novell-tävling. Denna gång skulle novellen handla om kärlek, ett en aning pinsamt ämne att skriva om, men det som lockade mig var att de tio första bidragen som sändes in skulle vinna varsin kärleksbok! Jag satte mig alltså ner och plitade ner en liten historia om en farmor som berättade om sin första kärlek för ett par smått besvärade tonårsflickor. Allting var ju liksom tänkt som ett skämt, jag kan inte skriva om kärlek, men nu råkade det sig så att min novell var ett av de tio första bidragen, så nu är jag full av förväntan över vad som kommer att dyka upp i min brevlåda en tid framåt...

Nu är då alltså den förra novell-tävlingen avklarad, men en ytterligare har dykt upp här, där du även kan delta i en spännande stafett-novell! Nu är temat fantasy, och det ända som krävs är att du är snabb och sätter igång med skrivandet nu genast! För inte vill väl du missa chansen att få en gratis bok?

Den gröna cirkeln

2010-11-16T20:43:00.000+02:00

Författare: Stefan Casta

Sidantal: 333

Första meningen (bortsett från Hämplings förord): Det är Söndag.

Jag tror att det på alla ställen finns sådana där människor som är lite arroganta när det gäller livet. De tror sig veta mer än andra, vara viktigare och klokare. De hatar människor, kan de säga utan att i själva verket mena det. Men det är hatet som binder dem samman, och får dem att skapa förbund.

Ett av dessa förbund skapas en dag på kulturskolan Fågelboet av fyra ungdomar. De här ungdomarna är Judit, David Beckham, Dinah och Gabriel, och alla är fyllda av den där märkliga känslan som tar över deras kroppar, de ska protestera. Och protesterar gör de. De ställer sig nakna mitt bland folkvimlet på H&M. I och med det föds Den gröna cirkeln.

Precis som alla andra föreningar och klubbar måste även Den gröna cirkeln ha möten, alltså träffas ungdomarna på ett trädäck för att hålla sitt första officiella möte utan onda aningar, men det verkar som om onda makter vill Den gröna cirkeln illa, för under möte börjar det plötsligt storma alldeles förfärligt, en storm som verkar som om alla världens stormar rasade på samma gång, och så dras klubbmedlemmarna och hela trädäcket som i en virvelvind in i kusligare äventyr än de någonsin kunnat ana.

Riktigt spännande och riktigt bra är Stefan Castas första försök att skriva en rysare. De fyra ungdomarna hamnar i ett diffust tillstånd på en näst intill horribel plats. Världen snurrar omkring utan tid och rum i boken som är fullständigt omöjlig att kategorisera. De övernaturliga inslagen drar den bort ifrån allt vad deckare heter, den alldagliga första delen får mig att tänka på en vardaglig ungdomsbok och det blodiga allvaret griper tag i läsaren som bara en utomordentlig rysare kan göra. På omslagets baksida säger författaren att han velat skriva en riktigt ruggig historia, en sån där som får håren att resa sig på armarna, och jag kan inte annat än säga att hans önskan har gått i uppfyllelse. Språket, energin och den skrämmande berättelsen kastar Den gröna cirkeln bortom all kritik.

Beautiful Blogger Award

2010-11-11T15:44:00.001+02:00

Beautiful Blogger Award, ja. Nu har jag fått hela fyra stycken, om jag har förstått saken rätt, och bara tackat två av dessa offentligt, så här nedan ser ni alltså länkar till alla dessa underbara bloggar som nominerat mig:

Adde´s bokblogg

Sofies bokblogg

Pling

Min bloggs namne Bokträdet

Här ser ni mitt förra inlägg om nomineringen!

Skuggornas barn

2010-11-09T21:21:00.000+02:00

Författare: Maria Gripe

Sidantal: 394

Första meningen: - Adjö då, mamma.

Trolsk, mystisk, vacker, sorglig, gripande, avskyvärd, tankeväckande, underbar... Jag hittar helt enkelt inte ord för att beskriva den tredje delen i Maria Gripes serie om skuggor. Böckerna är som skuggor i sig. Lika oåtkomliga på något sätt, men ändå så konkreta och närvarande. Ja, inte böckerna i sig, förstås, men innehållet. I den här boken pendlar Berta mellan Rosengåva, hemmet och farmodern för att ytterligare grubbla. Det är så mycket som tål att grubblas på. Inte minst Carolin, eller Carl som hon utger sig för att vara. Carolin lever sitt liv på scenen, hon är född till skådespelare, men är man inte lite av en bedragerska om man aldrig visar sitt rätta jag utan skapar band så starka utan att mena ett skvatt och aldrig visar sitt innersta?

Det är så mycket som måste erkännas och avslöjas. Lydia Falck af Stenstierna är vid liv trots graven och alla sörjande nära och kära, och Berta hör till den minimala skara som tycks veta det. Det är så fasligt tunga saker som Berta får bära på sina axlar genom hela boken. Tills slutet, alltså. Och slutet, det är ju fullkomligt fantastiskt enligt mig. Så oerhört sorgligt men samtidigt så lyckligt. Det är märkligt på vilket sätt saker kan byta rikting och reda upp sig till slut, och ändå vet jag att ännu en bok i serien återstår.

Jag har på något mystiskt sätt missat den fjärde boken när jag tidigare har läst de här böckerna, vilket var för rätt länge sedan. Idag kikade jag innanför den bibliotekslånade bokens pärmar och fann där en lapp med en rekommendation att läsa den här boken när man är tretton år och uppåt. Kanske har jag funnit en förklaring till varför jag tycker att boken känns bättre nu andra eller tredje gången jag läser den. När det kommer till kritan kanske serien inte alls lämpar sig för barn i nioårsåldern. Eventuellt den första boken och kanske den andra, men inte Skuggornas barn.

Något som Carolin säger i boken, när hon är på besök som piga ur tjänsten hos Bertas familj, och som jag tycker att alla borde fundera på är något i stil med:

”Skulle du välja att vara piga eller gäst i din fars hus?” (Det är förstås finare uttryckt och så, men ungefär så här säger hon J)

Jag vet vad som känns självklarast för mig, men vad skulle du välja? Den här lilla repliken känns på något sätt så skrämmande. Tänk att i det verkliga livet måsta stå inför det valet...

Namn i ont och gott

2010-11-09T18:54:00.000+02:00

Namn, de är märkliga ting. Egentligen var det boken jag läser nu som fick mig att börja grunna över det här fenomenet (ni behöver dock inte vara oroliga, än så länge är jag ingen filosof!). Berta i Skuggornas barn, hon är nämligen väldigt missnöjd med sitt namn. Berta är klumpigt, fult och tonlöst, anser hon. Tänk bara på alla andra fina personligheter i boken. Arild, Rosilda och Carolin är ju namn som det direkt sjunger om, och om man sedan jämför med Berta...

Detta fick mig att börja fundera på mitt eget namn, Sofia. Det verkar som om var och varannan människa i min omgivning heter Sofia. Varför? Jag har nämligen lagt märke till att "Sofior" i böcker alltid står på den onda sidan. Tänk bara på Sofia Falck af Stenstierna i Skugg-böckerna. Hon är en sådan där maktlysten, kallsinnig och självisk typ som får mig att rysa. Varför heter hon just Sofia? Är Sofia ett kallt eller hårt namn? Jag har då aldrig lagt märke till att det skulle vara så, men kanske blundar jag bara inför sanningen. Så finns det ju också andra elaka personer vid namn Sofia, för att nämna en Sofia i Folk och rövare i Kamomilla stad men det finns ju många fler...

Vad är då alltså slutsatsen av all den här smörjan? Jo, att jag föredrar Snusmumriken!

...och de vita skuggorna i skogen

2010-11-06T11:07:00.001+02:00

Författare: Maria Gripe

Sidantal: 295 sidor

Första meningen: - Litar du inte på mig?

... och de vita skuggorna i skogen, det är en fortsättning på Skuggorna vid stenbänken där Bertas familj får en ny jungfru. Du minns kanske, om du har läst boken, att det vid ett senare tillfälle i boken framkommer att Berta och Carolin är bundna via blodsband. De delar samma pappa. Minns du det kanske du också ytterligare minns att systrarna planerar att åka ut på landet och tjäna piga ihop för at lära känna varandra lite bättre, och i den här uppföljaren sätter de planen i verket.

Stället de kommer till är dock kanske inte riktigt vad de har planerat. Rosegåva är ett pampigt kråkslott med tinnar och torn, men i det ståtliga vilar det en obegriplig tystnad och en våg av sorg. Kanske det är därför slottets invånare söker en pojke och en flicka som sällskapsbarn åt ungdomarna som bor på slottet. Alltså bestämmer sig Berta och Carolin sig för att ta platsen, den käcka Carolin förklädd till pojke.

På slottet blir de bekanta med två mycket besynnerliga ungdomar. Arild och Rosilda är helt och hållet isolerade och vet ingenting om omvärlden. Arild, han är lite av den där filosoferande typen, som läser betungande böcker om meningen med livet, och när han träffar Carolin känns det som om världen plötsligt lyses upp för honom. Han har funnit en själsfrände. Samma gäller Rosilda, men för henne är det romantik som gäller. Tillsammans med ”don Carlos” blir livet mycket enklare för dem båda, och det verkar som om ingen vet vad ”Carl” döljer bakom förklädnaden.

Eftersom allas uppmärksamhet riktas mot hennes syster får Berta mycket tid för sig själv. Trots att alla liksom vänjer sig vid att hon finns där ibland dem hinner hon forska lite i slottets historia. Rosilda är nämligen stum, men varför vet ingen. Att det inte har med några organ att göra, det är man dock rätt säker på. För flera år sedan, då avled nämligen en kvinna mycket dramatiskt på slottet efter att ha målat sin egen död. Hon dränkte sig tror man, och den kvinnan var Arilds och Rosildas mamma. Mystiska saker pågår på slottet, och det verkar ha fallit på Bertas lott att reda ut allting.

Den här boken känns på något sätt både starkare och mer spännande än den förra som jag envist håller fast vid att kalla för ”mysig”. Här är det inga mysigheter att tala om. Det är kalla känslor så väl som varma, avundsjuka och ensamhet när man bli förd bakom ljuset, allt medan Arilds och Rosildas historia sakta rullas fram inför Bertas klara ögon. Maria Gripe är helt enkelt suverän.

Bokenkät

2010-11-03T20:22:00.001+02:00

Jag har sett att följande enkät på många bloggar de senaste dagarna och nu har även jag bestämt mig för att fylla i enkäten som jag ursprungligen hittade hos bokbabbel.

1. Favoritbok i barndomen?

Om man räknar barndomen som lågstadieåldern eftersom jag för närvarande går i högstadiet hade jag så fruktansvärt många perioder när jag läste olika slags böcker. Ibland var det hästböcker som gällde medan det vissa stunder skulle vara klassiker och andra fantasy. Harry Potter och Den mörka materian hörde nog till mina absoluta favoritböcker, men det är de ju och andra sidan fortfarande... Så, jag antar väl att svaret är Vargbröder, och klassikern Huckle Berry Finn får absolut inte glömmas bort.

2. Vad läser du just nu?

För tillfället håller jag ju som sagt på med en omläsning av Maria Gripes skuggserie. Jag har nu kommit till den andra boken "...och de vita skuggorna i skogen".

3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?

Om jag minns rätt har jag reserverat fyra böcker. Det är ju så himla praktiskt när man enkelt kan beställa böcker via nätet som inte annars finns i närmaste bibliotek. Sedan är det bara att ta en promenad och så har man böckerna i handen. Jag har reserverat Reckles, Avund, Den dödes dotter och Det händer nu.

4. Dålig bokvana?

Att gå in i biblioteket allt för många gånger per månad och komma ut med en stor kasse böcker bara för att ytterligare fylla på den färdigt stora högen böcker som väntar på mig.

5. Vad har du förtillfället hemlånat från biblioteket?

Skuggserien

Vampyrens märke

Svart drama

Kan ingen hjälpa Anette?

Krigarens resa

Månskensvargen

6. Har du en läsplatta?

Nej, nej och nej! Jag håller starkt fast vid riktigt äkta papper och jag har inga planer på att skaffa en läsplatta i första taget.

7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?

Jag brukar försöka hålla mig till en bok eftersom jag älskar den där pirriga känslan och det där att bli tvungen att läsa lite till och ännu lite till eftersom det bara är så bra, vilket jag tycker att man inte får njuta av i slalomläsning. Det senare kommer det dock att bli mer av i framtiden då vissa i min nära bekantskapskrets anser att jag borde läsa betydligt mer på engelska och finska för att förbättra mina språkkunskaper som är... Men, ja, vad kan man vänta sig av en absolut svenskspråkig boknörd?

8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?

Mja, svårt att avgöra. Jag följer definitivt med betydligt bättre i "bokmodet" men jag försöker hålla fast vid att också läsa äldre böcker alltid emellanåt. Så köper jag också mer böcker nuförtiden.

9. Sämsta boken du läst i år?

När jag tittar igenom mina recensioner på bloggen fastnar jag direkt vid Sabotage. Det var en sådan där typisk och dålig deckare. Alla andra böcker stannade jag upp vid och kände glatt igen att "den där var ju jättebra" eller något liknande, men jag har inget minne av denna. Sedan tyckte jag inte heller om Den femte systern och Kan ingen hjälpa Anette.

10. Bästa boken du läst i år?

Jag avskyr såna här frågor. Jag får helt enkelt black out varenda gång jag ser en. Dags att plocka fram läsdagboken... Pirater, Fjäril, Hungerspelen och Jag saknar dig, jag saknar dig var åtminstone väldigt bra!

11. Hur ofta läser du ofta utanför din egen bekvämlighetszon?

Ytterst sällan, men det ska dock bli mer av det nu...

12. Vilken är din bekvämlighetszon?

Böcker antingen skrivna på svenska eller översatta till svenska, helt klart. Det går snabbast, smidigast och enklast, och på mitt modersmål kan jag dessutom lättast bedöma själva språket i en bok.

13. Kan du läsa på bussen?

Nej, tyvärr, men jag önskar innerligt att jag kunde. Det skulle göra alla bil- och bussresor betydligt intressantare.

14. Vilken är din favoritplats att läsa på?

Soffan? Sängen? Golvet? Skrivbordet? Jag kan uppriktigt sagt inte svara. Bara boken är bra spelar platsen inte så stor roll.

15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?

Jag brukar för det mesta behålla mina böcker för mig själv eftersom de inte är avsevärt många. Jag skulle dock gärna låna ut dem ifall någon skulle vilja. Då förutsätter jag dock att böckerna lämnas till baka och är ni gott skick. Jag har även en viss förkärlek för överenskommelser i stil med att jag lånar ut en bok mot att jag i min tur får låna en av någon annan.

16. Viker du hundöron i dina böcker?

Nej, jag föredrar bokmärken, och helst originella sådana.

17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?

Nej.

18. I studierelaterade böcker då?

Åter nej, förutsatt att det inte är något nödvändigt eller obligatoriskt.

19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?

Svenska, konstigt nog ;)

20. Vad får dig att älska en bok?

En gripande, spännande, stark eller vacker berättelse som håller mig fast och låter mig passera portalen mellan vår verkliga värld och bokens. Språket i boken bidrar även till berättelsens värde.

21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?

Om en bok är riktigt bra vill jag förstås att så många som möjligt får chansen att läsa den!

22. Favoritgenre?

Jag läser det mesta, men jag drar mig för att läsa deckare eller typiska "tjejböcker". Läser jag för många böcker i en viss genre på kort tid brukar jag tröttna, så jag antar att omväxling är det jag behöver.

23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?

Klassiker!

24. Favoritbiografi?

Brukar inte läsa biografier...

25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?

Nej, eftersom det inte har varit nödvändigt.

Då var jag klar, och det ska tydligen ännu komma en fortsättning på enkäten som jag självklart håller utkik efter.

Skuggan vid stenbänken

2010-11-02T13:52:00.001+02:00

Författare: Maria Gripe

Sidantal: 221

Första meningen: Det var år 1911

Som jag har nämnt i tidigare inlägg har jag planer på att läsa om lite gamla böcker som jag tycker att är värda att återuppleva. Maria Gripes ”skuggserie” läste jag första gången när jag var i nioårsåldern, men jag tycker fortfarande att den är lika bra. Vissa böcker är sådana att de kan läsas av folk i alla åldrar och uppskattas av alla som läser dem. Maria Gripes böcker hör till dem.

Skuggan över stenbänken skildrar huvudsakligen händelsen och händelserna som uppstår när familjen Berta bor i får en ny jungfru. På den här tiden hade ju alla som hade råd jungfrur och husor, och när Carolin kommer till den här familjen väcks stor uppståndelse. Carolin är helt enkelt... den hon är. Hon är så söt och förtrollande och vinner lätt allas förtroende, men ibland är hon så kall och elak. Berta har svårt att förstå sig på deras nya jungfru, men även hon lyckas skapa ett starkt band mellan dem. Carolin är så förbryllande. Varför är hon så förtvivlat återhållsam när det gäller att berätta om sig själv? Och hurdant är egentligen förhållandet mellan Carolin och pappan i familjen?

Jag älskar sådana här gammaldags böcker i fridfull miljö berättade på ett vackert språk. Det är så mycket lättare att drömma sig bort i den här miljön än i en bok om vardagslivet i vår värld. Trots att vissa stunder i boken kan vara ruskigt sorgliga, allvarsamma och gripande ser jag ändå boken mest som mysig och harmonisk. De kommande böckerna håller samma ton men är mer fantasifulla och de är även längre. Därför är Skuggan vid stenbänken för mig mest en inledning på uppföljarna, men en inledning som man absolut inte få missa.

Kan ingen hjälpa Anette?

2010-10-31T14:29:00.001+02:00

Jag inleder pessimistiskt med att säga att jag gav upp. Besviken och trött på tråkiga, händelselösa böcker gav jag upp. Jag är trött på böcker som stampar på ställe, böcker som ständigt använder ord som ”dom”, ”mej” och dylikt, böcker som bara är sorgliga rakt igenom (jag som brukar älska sorgliga böcker för det mesta måste alltså erkänna att det blivit lite för många sådana på sista tiden), vanliga fjantiga tonårsböcker och misslyckad fantasy. Förut slog jag aldrig igen en bok mitt i, jag höll ut till sista sidan hur dålig den än var, men nu klarar jag det helt enkelt inte längre. Med tankarna vilande på den tjocka högen full med avsevärt bättre böcker vid min sida kunde jag inte koncentrera mig, bokstäverna gjorde kullerbyttor på sidorna och jag tänkte på allt jag istället kunde ägna min dyrbara tid åt. Och resultatet blev alltså att jag slog igen Kan ingen hjälpa Anette? Av Peter Pohl. För många böcker i följd av samma författare, det kan inte båda gott, men jag har åtminstone lärt mig en läxa.

Jag är kvar hos er och Jag saknar dig, jag saknar dig!, de böckerna är ju så himla bra, så därför skulle jag absolut ge mig in på ytterligare än bok av Pohl, vilket slutade med att jag gjorde revolution; avbröt en bok. I början intalade jag mig att den inte var ett dugg tråkig, den var säkert väldigt intressant, men ett bevis på att den verkligen var tråkig har jag för tillfället vid min sida.

Anette Wester är ett slag för sig. Bara tolv år är hon, och ändå verkar det som om hon genomlider en stor våg av depression vilket man kanske kan tyda av hennes hårt sminkade ansikte, svarta kläder och hår i samma nyans. Åsikterna om flickan är vitt skilda. Vissa anser att hon är ett typiskt problembarn, andra håller stenhårt fast vid att hon nog är en underbar tös innerst inne, men vem ska man tro på då flickan, som hela tiden protesterat på sitt eget lilla vis genom att tiga i sten, gör ett brutalt självmordsförsök? Hon skickas direkt till ett hus som flödar över av psykologer som alla börjar på bokstaven B, och en av dessa psykologer är Björn Bolander.

Det är ur hans synvinkel som vi får följa med Anettes och hela historiens utveckling. Hans tankar och åsikter regerar, men genom mycket dialog framkommer även vitt skilda tvister. Kanske är det därför den blir så tråkig. En person som bara grubblar en hel bok igenom. Visserligen träffar han människor stup i kvarten och visserligen har boken sina trevliga stunder, men det kan inte få mig att ändra åsikt om boken. Kanske gör den en positiv vändning inom de sista hundra sidorna, men det är upp till dig att ta reda på om du trots all min kritik väljer att läsa boken.

Författare: Peter Pohl

Sidantal: 364

Första meningen: Jag hinner inte mer än få av mig jackan innan snabbtelefonen tjuter till och ivrigt tjoar: - Björn där?

Är hösten en allergiframkallande årstid?

2010-10-30T11:22:00.001+03:00

Det måste vara så, att hösten är livsfarlig. Idag fastän klockan inte ens ännu har nått 11 har jag hunnit överträffa mig själv på många sätt. Jag kom bl.a. på mig själv med att stå på plats utanför "bibban" redan när den öppnade med en full kass försenade böcker hängande längs med sidan. Jag promenerade till och med dit fastän vädret för tillfället är sådär ruggigt som det bara kan vara om hösten. Som väntat kom jag ut ur bibliotekshuset med en nästan lika stor kass i handen som när jag kom... Jag som varit och provianterat böcker på bokmässan igår.

När jag promenerade hemåt i maklig takt med Owl City ringande i öronen märkte jag plötsligt att jag stod som förstenad och glodde på en liten ekorre som satt på en stolpe mindre än en meter ifrån mig. Så där stod jag i säkert tio minuter. Tänk vad hösten kan få en till att göra!

Nu till mitt egentliga ärende. Det är nämligen så att hösten som jag tidigare nämnt är världens mysigaste årstid och perfekt för läsning. Nu ska jag utveckla mitt påstående lite grann. Med en kopp varmt vid sin sida och en tjock bok uppslagen i knät, då kan man nog gott konstatera att livet är underbart, så om man har tid tycker jag att man till exempel kan satsa på att läsa om några gamla godingar till böcker som man läst senast för några år sedan. Tid kan jag inte direkt påstå att jag har, men läsa om några bokserier, det tänker jag minsann göra och till de där gamla godingarna jag tänker läsa hör förstås bland annat Den mörka materian av Philip Pullman och Maria Gripes underbara Skugg-serie...

Bokmässan, nu är den över för min del

2010-10-29T21:05:00.000+03:00

Ja, precis som allt annat tar också bokmässor slut. Tyvärr. Jag skulle gärna ha stannat en stund till, men i trängseln och den kvava luften blev man snabbt trött fastän man inte hunnit utforska nästan hälften. Böcker och människor i mängder, stånd av alla de slag, bokfantaster och skolelever som bara är där för att de måste, ingen blir nog uttråkad i första taget.

Tyvärr började min mässa med något som liknade en stor katastrof. Jag hade knäppt på kameran och hittat en passlig vinkel så att hela mäss atmosfären fyllde rutan, då kameran sade upp kontraktet, än en gång. Det hade jag ju i och för sig väntat mig, och lärt mig att man inte kan lita på min kamera har jag nog gjort vid det här laget, men nog var det ändå förargligt att den skulle stupa när jag behövde den som mest. Någon bild får ni med andra ord inte njuta av.

Jag kan bara tänka mig vilken min jag hade när jag vinglade runt de första minuterna i folkvimlet. Men munnen på vid gavel och ögonen uppspärrade så att de var stora som tallrikar försökte jag smälta allting. Jag blev helt enkelt överväldigad. Ja, man kan faktiskt bli överväldigad av lite folkmassor, men den här folksamlingen var ju inte vilken som helst, det var ju bokmässan!

Trots min en aning överdrivna iver i början är jag nog så här dags en smula besviken. Utbudet svenska böcker var minimalt, och än mindre var antalet böcker för barn och ungdomar. Det som fyllde ut hela utrymmet var finskt, finskt, finskt, och det var med nöd och näppe jag över huvudtaget hittade ett stånd med ett par böcker som intresserade mig.

De där böckerna som intresserade mig, jag köpte dem. Det var dock efter en viss tvekan, men efter att jag frågat mig själv åtminstone tio gånger vad jag vill göra med mina pengar och åtminstone nio gånger av dessa tio svarat att jag vill köpa böcker, då rev jag upp en bunt sedlar och köpte dem. För komma tomhänt hem från bokmässan, det var något som inte skulle gå för sig.

Det här är alltså min bokmässfångst.
Underfors av Maria Turtschaninoff, Jokern av Markus Zusak och Klostrets gåta av Mary Hoffman.

Jag letade egentligen efter Markus Zusaks bok Boktjuven, men eftersom den inte gick att finna fick jag nöja mig med en annan bok av samma författare, och Klostrets gåta var helt enkelt ett billigt fynd. Tomhänt kom jag alltså inte hem och med dessa konkreta minnen kan jag drömma tillbaka till Bokmässan 2010.

Bokmässan, here I come!

2010-10-26T17:03:00.000+03:00

Som jag har sagt åtminstone tusen gånger och som ni alla vid det här laget borde veta: Jag älskar doften av alldeles spritt språngande nya böcker! Ofta är jag förstås tvungen att låna från biblioteket och i detta fall symboliserar "ofta" nästan alltid. Just därför är det alltså mer än roligt att för en gångs skull få chansen att shoppa loss bland ett brett urval böcker, bara pengarna tillåter. Ett bättre tillfälle än Bokmässan finns med andra ord knappast!

Kan du då tänka dig något bättre än att två år i rad ha turen att få åka till bokmässan med skolan? Då kommer man in helt gratis, har gott om tid att vandra hela varvet runt och därtill har man trevligt sällskap under det bokliga äventyret! Det är perfekt, och på fredag ska jag dit! Bokmässan i Helsingfors kallar och Snusmumriken är garanterat på plats, det kan jag lova er! (Ska även försöka framkalla paparazzifotografen i mig och knäppa lite bilder till bloggens förfog. Vänta er ett reportage om ni vågar ta det osäkra framför det säkra!)

Jag bjuder på en liten bild till minne av den förgångna sommaren.

Den femte systern

2010-10-23T20:41:00.001+03:00

Författare: Mårten Sandén

Sidantal: 313 (pocketformat)

Första meningen (bortsett från prolog): Jannike hade känt hela morgonen att en storm var på väg.

Jag har nästan alltid haft lite fördomar mot fantasy, åtminstone gällande sådan där ”halvfantasy” som Spiderwick och liknande. Är det fantasy ska det åtminstone vara ordentlig kaliber, tycker jag. Men vad är då ”äkta” fantasy? Ja, man kan säkert se olika på den saken, men precis som alla andra har jag mina egna åsikter, och i detta falla anser jag att böcker i stil med Harry Potter, Eragon och Sagan om ringen är oförglömliga berättelser. Allt annat känns så billigt, på något sätt, och jag trodde dumdristigt nog att Den femte systern skulle vara ett undantag som skulle få mig att glömma allt vad fördomar heter.

Så blev det alltså icke, och jag är uppriktigt sagt otroligt besviken på Sandén. Oerfarna författare ska inte försöka sig på fantasy. Fantasy är en så enskild del av litteraturen, och den delen kan vara riktigt bra om författaren är bra. Ja, på Mårten Sandén i sig är det väl inget större fel, men han och fantasy, de är två parter som inte passar ihop har jag insett nu efter att uttråkat tagit mig igenom den första boken av tre i en serie som sägs vara lovande och rysligt gripande. Jag instämmer inte.

På ett rätt så torrt språk som bättre skulle höra hemma i en kriminalroman (i och för sig förståeligt med tanke på att han skrivit alla Petrini-deckarna) berättar Sandén en märklig historia om kvarlevande generationer blandade med nutidens ungdom. Redan det låter obegripligt eller hur? Och så ska man försöka tro seriöst på berättelsen om Karmelius döttrar som levde för hundratals år sedan varav den femte spelar en stor roll och ett gäng personer i en kommande generation,en sextonåring samt en gravid kvinna som kastas in i ett skrämmande mysterium. Än så länge skulle det kunna vara en bok som eventuellt kunde beskrivas som ”helt okej”, men när en jätte och troll i mängder börjar dyka upp överskrider boken minsann mina gränser. Jag tappade läslusten och tog mig med nöd och näppe igenom hela boken, vilket jag inte skulle ha klarat om jag inte använt en stor del av tiden till att fundera ut fula ord att beskriva boken med. Några fula ord följer dock inte, ni behöver med andra ord inte vara oroliga, men jag som avskyr att kritisera böcker var riktigt missbelåten. Den här boken ska låtsas vara riktad till tonåringar men jag skulle inte tveka en sekund inför att rekommendera den här boken för en femteklassist. Hon/han skulle säkert uppskatta den betydligt mer än jag.

Vinn Det händer nu!

2010-10-19T15:59:00.001+03:00

Jag deltar i en tävling på http://www.barnboksprat.se/2010/10/15/tavling-vinn-det-hander-nu-av-sofia-nordin/ där man kan vinna ett exemplar av Det händer nu vars författare är Sofia Nordin! Varför inte delta själv?

Jag saknar dig, jag saknar dig!

2010-10-16T21:58:00.001+03:00

Författare: Peter Pohl & Kinna Gieth

Sidantal: 272 (pocket)

Första meningen: Nu är det april månad och hemma i Rosengården sitter två flickor.

Tänk dig två trettonåriga flickor, som båda två strax ska fylla fjorton. De är lika, så lika, med lockigt, mörkt hår och djupblåa ögon. Den ena heter Cilla och den andra Tina. De delar båda samma pappa med rötter i frankrike, och en odräglig farmor har de på köpet, och en halvmamma som är den bästa mamma man kan tänka sig, och en storebror som är den bästa man kan tänka sig. Den ena spelar fiol, den andra tvärflöjt, den ena jagar killar som med håv, den andra är en mästare på skådespeleri, de skriver båda dagbok och den ena förtjusande dikter. De är tvillingar och de bästa vänner man kan tänka sig. De är lika, men ändå så olika, och de ska snart fylla fjorton.

Men den ena fyller aldrig fjorton. För hon blir överkörd av en bil. Hon sviker alla som älskar henne, genom att ge med sig och låta sig fångas i dödens starka armar, och hon lämnar mörker och sorg efter sig. Ett mörker och en sorg som hennes allrakäraste syster ska klara av.

I boken Jag saknar dig, jag saknar dig! får vi läsa om lycka och kärlek mellan två själsfränder, om skratt och hopp, men framför allt om den elaka, opålitliga sorgen som stannar kvar och spökar för den ensamma kvarvarande tvillingen som inte längre är en tvilling. Det är så många starka känslor som blandas i boken, känslor som reser sig så otroligt verkliga i vårt innersta och gör det nästan outhärdligt att läsa. Men ändå vill man läsa, och kan inte tänka sig att lägga ifrån sig boken som, om jag fick välja, alltid skulle stanna kvar i mitt huvud.

Då känns det betryggande att veta att den här boken faktiskt är min egen, och jag är så glad över att jag en dag stod i bokhandeln fastbesluten att köpa en billig bok, och att jag då fastnade för Jag saknar dig, jag saknar dig! Nu kan jag plocka fram den och återuppleva den närhelst jag känner för det, jag kan glömma mina egna sorger och få dem att verka obetydliga och fjantiga i jämförelse med ämnet som boken behandlar. Men, om jag använder den som ett botemedel, är jag självisk då? Nej, för den här boken är ju så himla bra. Den ska filmatiseras och släppas inom år 2011 (det nya omslaget till filmens ära), men jag vet inte om jag vill se filmen. Jag har bildat mig en sådan uppfattning om boken som jag helt enkelt inte vill förlora.

Två citat hämtade från bokens pärmar som jag håller med om till fullt:

”En skakande roman med lika tvära kast som tonårstidens egna, mellan sorg och glädje, förtvivlan och livslust.”

”Det är helt enkelt den bästa ungdomsbok, ja kanske den bästa bok överhuvudtaget, som jag har läst på länge, länge”

Sjutton

2010-10-16T10:17:00.002+03:00

Författare: Per Nilsson

Sidantal: 252

Första meningarna: Hit. Hit har vi kommit.

Per Nilsson, även författare till boken Svenne som finns recenserad på bloggen, har skrivit Sjutton, en mycket intressant bok som inte påminner om någon annan jag läst även om sättet den är berättad på är precis likadant som i Svenne (en liten obetydlig sak som jag irriterade mig onödigt mycket på i början). Det är samma korta meningar, samma ton, samma poetiska krumelurer, samma sätt att avbryta sig, komma med en ursäkt. Men historien är originell. Det är en historia som nästan aldrig flyter ihop till en berättelse, utan vi följer hela tiden också med i nutiden, alltså drömmer man inte sig bort i det förflutna. Det är intressant men ovanligt.

Jonatan Persson har vuxit upp från en liten bebis till den sjuttonåring han är nu, när han blivit inlagd på sjukhus efter ett deprimerat alkoholmissbruk. Inte värre än så är patientens tillstånd, men tillräkligt för att locka dit en avlägsen fader. Bandet mellan far och son är inte det normala. De har inte träffats på det som nästan är en livstid för Jonatan, de känner inte varandra. Och nu, när Jonatan ligger avsvimmad på ett okänt sjukhus golv och hans biologiska pappa hittat dit och sitter på en stol intill, då får pappan för sig att berätta.

Allting började med en demonstration när han själv, pappan Göran Persson, var en sjuttonårig hippie. Han såg livet på sitt eget sätt, i bilder och droger, och han levde loppan, kan man säga. Tills han då på den där demonstrationsdagen så henne. Hon som skulle förändra hela hans tillvaro och orsaken till en romans som varade i sjutton långa år, även orsaken till att Jonatan kom till världen.

Det låter ju lyckligt, men historien är inte lycklig på något sätt. För sedan kommer missförstånden. Missförstånden, grälen och villrådigheten som ledde till ett liv i helvetet. Allt detta måste redas ut nu, när hans son ligger här på sjukhusbädden, men det måste gå snabbt, han måste bli klar, innan mamma Karin kommer.

Är den här boken bra eller inte? Det är svårt att säga utan att ha något att jämföra med. Det är ju inte en historia som flyter på i rask takt och bli bättre och bättre tills den är omöjlig att släppa, det är ingen spännande berättelse och inte något glatt och lyckligt. Det är något som måste komma fram, en gång för alla. Det är sorgligt, det är konkret, det är intressant. Det är en historia som framför allt handlar och förhållanden, och som verkligen kan vara läsvärd.

När det kommer en älskare

2010-10-14T20:49:00.001+03:00

Författare: Mats Wahl

Sidantal: 273

Första meningen: På andra sidan sjön går pendeltågen till Stockholm och man kan höra dem om vinden kommer från rätt håll.

Längtar du till sommaren? Efter simning, mysiga utekvällar och lite små äventyr? Då är det perfekta sättet att drömma sig bort att läsa boken När det kommer en älskare. Här blandas familjekriser, kärlek, uteliv, historia och våld i en perfekt blandning som är tänkt just för dig.

Tom, hans mamma och två äldre halvsyskon har flyttat än en gång efter deras mammas alla otaliga romanser som slutar med just flytt. Visst är det då lite oroande när hon hittar ett nytt bete redan samma dag som de flyttar? Men mammans kärleksaffärer är inte Toms största problem. Viktigare är några konstiga sammanträffanden med en huggorm som verkar hänga med på något sätt i hela boken, och ett sätt att tjäna pengar. Genom att klippa gräs på grannens tomt kommer fjortonåriga Tom i kontakt med en märklig gammal man. Han får sköta mer sysslor än han är van med och lär sig mycket på kort tid på samma gång som hans band med den gamla mannen växer. Vem skulle tro att bandet är starkare än väntat?

Tom är en person som känns väldigt trovärdig hela boken igenom. Han har känslor, han vet vad han vill, även om han inte alltid vågar visa dem. Visst känns det lite konstigt att han mitt i allt kan få konstiga infall som att ha en skräckframkallande huggorm som husdjur, men han känns samtidigt vuxnare och trevligare än flera av hans kamrater. Vem visste att slagsmål är såpass vanliga som i den här boken? Kanske det beror på att man själv inte hör riktigt till de våldsamma kretsarna?

Det går inte riktigt att placera den här boken i någon grupp. Den innehåller så mycket av allting. Den är inte en deckare trots att det kanske finns ett litet mysterieliknande korn i den, det är inte en kärlekshistoria trots lite romantik mellan varven och det är ingen skräckhistoria fastän slutet är ganska våldsamt och rått i likhet med vissa andra snuttar i boken. Den är helt enkelt ett slag för sig.

Svarta vingar

2010-10-13T21:16:00.001+03:00

Författare: David Almond

Sidantal: 248

Första meningen: Det börjar och slutar med kniven.

Föreställ dig en typ av landsbygd i ett annat land. Bönder och sandvägar och dammig luft. Torkat gräs vid dikesrenen. En svart kaja som sitter på en stolpe och betraktar en skock ungdomar som leker våldsamma äventyrslekar. Det är knivar, det är allvar, det är blod, men kanske allt ändå är en lek? Föreställ dig att du kanske är den där svarta kajan som sitter där och även leder ett par av barnen till en mycket värdefull del av David Almonds bok Svarta vingar. Du har just fått en överblick av miljön i boken.

Som den första meningen i boken säger börjar och slutar historien med en kniv. Det är en trädgårdskniv som hittas under en skattjakt, men en kniv som ska få betydelse i denna berättelse. Men kniven i handen följer Liam nämligen en svart kaja som leder honom till en borttappad eller vilsekommen bebis. En bebis som väcker mycket kalabalik i omvärlden och är början på ett mysterium. Bebisen är nog den oskyldigaste personen i Svarta vingar. Ungdomarna i boken är så vildsinta och råa. De drar sig inte för att slåss med vapen eller gå med i fasansfulla lekar. Kan man lita på någon i en värld som den här? Jo, för visst finns det personer som tycks höra ihop med Liam på något märkligt sätt. Ja, kanske är det ödet som för Liam och Crystal samman och väcker nya äventyr?

Svarta vingar är ganska kort och lättläst men om min inställning till boken var något skeptisk i början försvann mina tvivel bara efter ett tiotal sidor. Nutid men ändå gammaldags i en märklig men intressant blandning av blod och elände, lycka och kärlek, den här boken beskriver så otroligt mycket på ett ovanligt fint sätt. David Almond har skrivit en kort, intensiv, fin och definitivt läsvärd berättelse.

Jag är kvar hos er

2010-10-13T07:44:00.001+03:00

Författare: Peter Pohl

Sidantal: 246 sidor

Första meningen: Solen som värmde mot skinnet och vinden som svalkade så försiktigt.

Jag måste börja med att säga en sak: Vill du skratta är den här boken inget för dig. Det skulle rentav vara oförskämt att skratta. Nej, den här boken är värd mer än så. Så bitande starkt och vackert skildrar författaren Peter Pohl den sista tiden innan sextonårige Anna står inför dödens port. Boken skulle egentligen kunna bestå av bara en mening. Anna är sjuk. Men istället gör Pohl det till en så underbart vacker och så ofattbart sorglig berättelse att tårarna strömmar i rännilar ner för ansträngt röda kinder. Jag är kvar hos er är en bok som alltid kommer att stanna kvar i mitt hjärta.

Anna är en flicka som kan konsten att charma alla genom att stråla som en sol av livsglädje, vilket hon också gör. Alla är fästa vid henne, inte minst föräldrarna, systern Maria och den bästa vännen Hanna. Trots att Anna gör allt som alla andra gör och lever utan större besvär börjar det i tonåren bli svårt att låta bli att konstatera; något står inte rätt till med Anna. Något är allvarligt fel. Hon har ju alltid haft problem med reumatism och astma samt otaliga allregier, men när värken börjar sprida sig till käken och bidrar till talsvårigheter får de svar på sin outtalade fråga. En tumör dominerar i Annas hjärna. En tumör som kanske aldrig går att avlägsna.

En väldigt positiv sak med boken om Annas sista tid i livet är att vi får betrakta det hela ur så många olika synvinklar, först och främst ur mammas, ur Annas egen, ur Marias och Hannas. Men mellan kapitlen smyger sig ibland en journal eller rapport från sjukhuset in och redogör patientens nuvarande tillstånd. Detta går smidigt och lätt, och fastän historien inte alltid är fullt så sammanhängande har man inga som helst svårigheter att hänga med.

O, om Jag är kvar hos er ändå aldrig hade tagit slut. De sista sidorna läste jag med flit så långsamt som möjligt och den sorgliga berättelsen styrde och ställde i min hjärna i flera dagar. Tänk att det finns något så sorgligt och hemskt som döden. Och ändå verkar den dödsdömda ta det med ro. Det beundrar jag skarpt hos Anna. Hon konstaterar att stunden är inne, uppfyller sina sista önskningar och fladdrar iväg lätt som en fågel. Kanske är döden ändå inte fullt så hemsk? Ja, det kan ingen veta.

Om jag skulle kunna, skulle jag absolut gå runt på stan och dela ut den här boken i form av flygpost åt varenda kotte. Alla kan läsa den och känna med Anna, gammal som ung. Men jag lovar, ni kommer inte att ångra er.

Dagens inköp:

2010-10-09T19:21:00.001+03:00

Hejsan!

Det är en mysig lördag kväll och jag ser fram emot att krypa upp i min fåtölj och börja läsa på "Jag är kvar hos er" av Peter Pohl. Sedan väntar en stor hög från biblioteket på mig där bland annat "När det kommer en älskare" och "Svarta vingar" ingår, men sedan ska jag äntligen få börja läsa på de böcker jag köpte idag:

Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth

Den femte systern av Mårten Sandén

Det var nämligen rea i butikerna och jag kunde inte låta bli på att slösa en liten summa på två billiga pocketböcker, för jag anser att mitt utbud böcker i min egen bokhylla är lite för litet, och böcker brukar vara inköp man aldrig ångrar :)

Jag tycker att hösten är en perfekt årstid för läsning, kvällarna är mörka och vädret ruggigt, så har du inte annars tid för läsning kanske du har det nu? Var, när, hur och vad läser du helst?

Skjut apelsinen

2010-10-09T11:13:00.002+03:00

Författare: Mikael Niemi

Sidantal: 236

Första meningen: Saker att tänka på om man håller på att bli kär.

Skjut apelsinen, blotta namnet på Mikael Niemis fantastiska bok beskriver den bättre än något annat. Rått, komiskt, elakt, sjukt, ja, typ surrealistisk. Det var så jag såg på boken. Den var som en surrealistisk tavla målad av Pablo Picasso, men inte av honom utan av Mikael Niemi. Det var absurt, det var fantastiskt hur boken sjönk in i mig och ännu finns kvar, den kommer nog aldrig att lämna mig, om det går som jag vill.

Han bor i en vanlig stad, han går i en vanlig gymnasieskola, enligt hans principer uppdelad i skitar och idioter, han bor ensam med sin mamma och han är i stort sett helt vanlig. Men så blir han kär och dumpad på direkten, världen faller samman, den är ett svart hål. Nu vill han visa att han inte är som alla andra självupptagna fisar, han tänker från och med nu göra som han vill.

Han går till skolan i en maläten städrock, lämnar en snorkråka kvar på kinden, gör sig medvetet äcklig, och det ger resultat. Han blir kallad bög, han blir kallad allt vad deras små skitmunnar kan åstadkomma, men själv kan han mycket bättre och hela hans hjärna fylls med grymma, vackra ord som han bildar till fasansfulla, groteska dikter.

Mitt i allting finns den utsatta Pålle som i skolan är en mobbad tönt men på fritiden visars sig vara hänsynslös och hämndlysten och han vill dra med sig någon i allting, och denna någon blir förstås huvudpersonen i Skjut apelsinen som blir tvungen att svika sin mor och även sig själv, delvis för ett bar djupgröna förstående ögon.

”Herregud, vad bra!” är det ända man kan säga om den här boken. I en rätt så tunn bok lyckas författaren samla alla sorters känslor i en salig blandning, han fångar dig med en grotesk samling ord som är så otroligt fängslande och gripande. Att beskriva den här boken är svårt, men ett stycke taget ur boken ska väl få er att för stå lite bättre.

Du som läser det här är en slemsäck med hjärnfladder, du har gegga i munnen och hår under fötterna, dina öron står ut som backspeglar, näsan dryper, håret är insmort med margarin och käften stinker som babiantask. Ha ha, du ångrar att du började läsa det här, men nu är det för sent. Jag hostar virus på dig, jag vrider av din skalle som en kork, jag drar ut dina tarmar för att kolla hur långa de är, jag skriver mitt namn med tuschpenna på din hjärna. Vem är jag? Jag är texten.

Är du mottaglig för ovanstående: Läs, läs och läs!

Hungerspelen

2010-10-06T21:54:00.002+03:00

Författare: Suzanne Collins

Sidantal: 304

Första meningen: När jag vaknar är det kallt på sängens andra sida.

Suzanne Collins är den vida berömda författaren till trilogin om Hungerspelen som består av böckerna Hungerspelen, Fatta eld och Revolt. Den sista och avslutande delen har alldeles nyligen kommit ut på svenska och som alla andra måste såklart även jag läsa den, men inte utan att läsa de andra två böckerna i serien.

Hungerspelen är en ungdomsroman vars händelser utspelar sig i en avlägsen framtid, där allting cirklar runt huvudstaden och resten är indelat i distrikt, vissa sämre än andra. Katniss hör till dem som har det sämre ställt, hon hör till distrikt tolv, gruvarbetarnas distrikt. Där har hon sin lillasyster Prim, hon har sin mor och hon har jaktkamraten Gale. Och långt i bakgrunden finns även bagarens son, Peeta.

Allt är som vanligt, förutom att stämningen är spänd överallt i allas distrikt. Det är nu Hungerspelen närmar sig. Spelet på liv och död. Spelarna släpps ut på en arena där vad som helst kan vänta och det ända som gäller är att döda och överleva.

Hur det nu kommer sig vet bara du som läsare, men plötsligt står Katniss och Peeta framme på scenen som representanter för sitt eget distrikt. Låt Hungerspelen börja.

24 deltagare – bara en överlever – allt direktsänds

Min första tanke gällande Hungerspelen när jag kommit en bit på väg mot boken mittpunkt var att den påminde lite om Vargbröder-böckerna. Det var samma mystik och känsla i skogen på arenan, och det gällde att klara sig med bara få redskap och sina överlevnadsinstinkter. Den tanken försvann dock snabbt, för jag upptäckte att Hungerspelen tillhör ett slag för sig. Den här är boken lämpar sig för lite äldre barn än vad Vargbröder gör, den är råare och krigisk samt inte lika övernaturlig trots att det finns såna inslag även här. Hungerspelen har nått toppen på mångas listor, men så högt betyg får den inte av mig trots att det inte går att förneka att den var riktigt, riktigt bra.

Stålar

2010-10-02T11:13:00.002+03:00

Författare: Kate Cann

Sidantal: 318
Första meningen: Jag heter Rich.

Kate Cann är författare till Stålar, en bok jag och ett par vänner valt att läsa som gruppbok i skolan, men hon har även skrivit Släppa taget som jag recenserat tidigare på bloggen. Släppa taget handlar om sommar, sol och lycka, Stålar handlar om vardagslivet, kärlek och stålar. Den handlar om hur mycket pengarnas förtrollande kraft kan göra med en, hur de kan få en att svika och glömma. Men allra mest handlar Stålar om Rich.

Rich lever sannerligen inte upp till sitt namn. Richard, beskriver honom bättre. Han är en sådan där vanlig och fattig studerande som inte vet vad han vill med sitt liv, förutom att han studerar konst och har en faslig talang för att rita. Oftast blir det skrämmande fantasimonster iblandade i bilderna men han kan rita annat också, bland annat porträtt.

En dag förändras nämligen hela Richs tillvaro, efter att han får ett budskap om att ett par teckningar han harsänt in till olika ställen för att kanske kunna förtjäna en liten slant, de blir antagna, vilket leder till pengar. Nu har han äntligen råd att göra vad han vill. Han kan köpa snygga kläder, han kan bjuda sina vänner på baren, och han kan börja uppvakta Portia, tjejen som finns där på skolan och har visat ett vagt intresse för honom. Egentligen är hon bara en självmedveten snobb, det vet han, men hon har något han behöver, något hennes kropp utstrålar, något som helt enkelt måste var ett tecken på att de två hör ihop och får honom att ständigt vilja måla av henne.

Men, vad är det som får Rich att tro att han är något, svika sin familj, ge upp hoppet med skolan, bjuda ut en tjej som inte är något annat än snygg? Vad är det som får honom att svika sig själv? Jo, stålarna.

Jag stirrar på honom med helt blankt ansikte. Det känns som om hela min kropp svämmar över av något starkt och sött. Så lösgör sig handen sakta från min sida och darrande tar den sig över bordet och sluter sig kring den tjocka, feta, underbara, smutskantade bunten med stålar.

När jag plockade den här boken ur bokhyllan var det något som täckte över baksidestexten, jag trodde alltså ända till första sidan att det var en flicka skulle läsa om, så därför kom det lite som en chock när jag fick klart för mig att Rich tillhörde det motsatta könet. Jag har i och för sig inget emot att läsa ur en pojkes synvinkel, men denna plötsliga upptäckt gav mig en skeptisk inställning till boken som egentligen aldrig släppte helt och hållet. Visst var vissa delar av boken riktigt gripande och visst var huvudpersonen rätt så intressant, men jag såg Stålar mer som ett tidsfördriv och ingen verklig läsupplevelse, så om jag skulle betygsätta boken skulle den inte få så värst höga poäng fastän det var ovanligt och positivt att läsa om en pojke inom konstbranschen.

Svenne av Per Nilsson

2010-09-30T17:38:00.002+03:00

För ett tag sedan skrev vi bokrecensioner i skolan efter att ha läst en bok. Boken jag valde var Svenne, författaren var Per Nilsson och här följer recensionen som längre än vanligt eftersom den är ett skolarbete.

Svenne är en av Per Nilssons många populära ungdomsböcker, och fastän jag inte är någon Per Nilsson-specialist tror jag mig våga påstå att den här är en av hans bättre. En av Sveriges populäraste ungdomsförfattare med en absolut inhemsk bok i en absolut inhemsk miljö (det gäller alltså Sverige), kan det bli bättre? Troligen inte.

Varför valde jag då just den här boken, Svenne, när jag stod där framför den smockfulla bibliotekshyllan med en smått rastlös vän i släptåg? Jo, det var så att jag som bäst höll på att nynna på en av årets höjdare i musikvärlden och frågade min kompis om hon hade hört sången jag sjöng, vilket hon inte hade. I ett tappert försök att förklara drog jag till med någonting i stil med att ”Den är ungefär som årets Svenne banan”. Och, tro det eller ej, i samma stund som jag uttalade ordet Svenne föll min blick på boken Svenne. Svenne. Jag kände att jag äntligen hade hittat en bok jag ville läsa. Svenne och jag, vi hörde ihop på något mystiskt sätt och ödet hade fört oss samman, som om någon där uppe ville att jag skulle läsa den här boken. Kanske var det Danne, flickan med de små skorna, Dackeman, Sonya eller Svenne själv, mig spelar det ingen roll för huvudsaken är att jag fick ta del av Svennes berättelse.

En vanlig lantpojke som plötsligt blir en kändis i den politiska världen. En mystisk man vid namn Nils Dackeman. En död pappa, en död mamma. En dator. En muslimsk flicka. Ett gäng som kallar sig SV. En statsminister. Ett Sverige. Helt vanliga saker som på något sätt hör ihop. Men på vilket sätt? Jo, alla är de delar i en berättelse som bildar boken Svenne.

Det är Svenne som har huvudrollen i den här historien. Det är han som berättar. Han är en helt vanlig pojke från landet som till en början lever ett helt vanligt liv som understår en helt vanlig pojke som bor på landet. Men så mister han sin pappa, blir knivhuggen av några invandrare som inte tycker om att han heter Svenne, och lustigkurren Dackeman dyker upp för att förklara Svenne som sekreterare för ett alldeles nygrundat parti. Partiet rättvist Sverige, heter det och det skall förändra Sverige, har Nils Dackeman tänkt. Svenne följer alltså med Dackeman till en vacker villa där han får en hyfsad lön för att sova, sköta lite trädgårdsarbete och ha samtal med sin husvärld. Då vet han inte att samtalen i själva verket är en förberedelse för en början, då allt ska bryta ut.

Så börjar det. Det behövs bara en ynka TV-debatt, och det nya partiet, partiet som ska förändra Sverige, blir känt för allmänheten. ”Bort med EU och alla andra amatörföreningar som vill förstöra vårt land”, kan Dackeman säga. ”Sverige skall bli ett tryggt land med färre invandrare. Ett slut på alla trakasserier, allt våld, det krävs, och kvinnornas rättigheter ska befrämjas. Bort med slöjorna från de muslimska kvinnorna.” Partiet blir hatat av vissa, älskat av andra. Det är stora politiska frågor som gäller. Men ingenting blir riktigt som Dackeman tänkt sig, och allra minst å Svennes vägnar. Svenne som flyr.

Boken är skriven som ett brev, i jagformat. Oftast berättar Svenne bara sin historia, ibland tar han en paus i skrivandet och går ut en sväng eller läser någon artikel på den lilla datorn, medan han i andra kapitel bara skriver några ord som en påminnelse om att det är någon han kallar ”dig” han berättar för. Det gör att man känner sig värdefull, som en del av boken, som om Svenne berättar just för mig, en liten flicka i ett annat land, av en helt annan sort. Men det är först i, det ännu tabubelagda slutet som det kommer fram vem han egentligen berättar för. Det är skuldkänslor för den personen han berättar för som får honom att vilja öppna sitt hjärta för den personen, viljan att visa att han inte är så falsk som personen i fråga tror, viljan att bli fri från mörkret.

Det är nog stället när Svenne vrider sig i sina egna samvetskval som öppnade hans hjärta för mig och fick mig att se djupare in i den artonåriga pojken och ändra mening om honom. I början fick jag intrycket av att Svenne (eller Fredrik Svennson om man vill vara högtidlig) är en ganska hård person som bara sysslar med att festa, kolla på porrfilm med sin farsa och hamna i gängbråk. Sedan träffar han Dackeman och en ny sida av honom blottas. Det visar sig att han kan vara riktigt klipsk, vetgirig och smart samt ganska talför när han väl vill det och snabbt blir han en mycket mer organiserad och duktigare person än den han är tidigare i boken. Vid det laget var redan ungefär halva boken genomplöjd och jag kände att jag började gilla den svenska svennen Svenne allt mer för varje blad jag vände. Hans sätt att berätta, att förklara något ord han inte själv hade förstått, hans ibland barnsliga sätt att gå tillväga och sättet att ibland ursäkta sig över något alltför pojkaktigt eller snuskigt han kommer in på är saker som får en att känna med honom. Där märker man klart att boken är tillägnad en flicka, så därför skulle jag inte direkt rekommendera boken för någon av det andra könet. Det skulle helt enkelt bli fel. Den tredje sidan av Svenne är mjuk, kärleksfull och omtänksam. Det är en Svenne som lär sig att tycka om folk och känna medlidande utan att bara syfta på kärlek och sängen. Han blir till och med så barmhärtig att han gråter över att ha gjort sig missförstådd, över att folk tror att han medvetet har ändrat på deras samhälle. Väldigt skickligt spinner författaren Per Nilsson ihop alla sidor som bildar Svenne och får en att känna samförstånd med bokprofilen, med Svenne.

Det är rentav svårt att komma på några riktigt urusla sidor med Svenne. Men det är det och andra sidan med alla huvudpersoner i böcker. Det beror på att en författare själv hittar på dem, och författaren strävar så klart efter att skapa en person som både hon själv (låt oss säga att författaren i det här fallet är en hon) kan stå ut med under tiden som hon skriver och även läsaren, för en bok med en otrevlig huvudperson blir troligtvis inte särskilt populär.

Vissa saker i den här boken kändes en smula otrevliga i början, som till exempel att ett kapitel kan sluta med något i stil med ”... och sedan skulle vi köra iväg med bilen” och nästa börja ”Ja, så körde vi iväg med vår bil”. Varför så mycket upprepningar? Det kändes onödigt, som om det bara var för att fylla ut tomrum, men efter ett tag vande jag mig och till slut till och med uppskattade jag allting. Utan de där en smula irriterande detaljerna skulle det inte vara samma bok. En sak jag tycker väldigt mycket om är författarens finurliga sätt att själv hamna med på ett hörn i boken, även om det så bara är en mycket liten biroll. Jag vet inte, men kanske är han med i alla sina böcker, och inte bara i sina egna. Jag läste nämligen nyligen en bok där eleverna på en skoltidning i ett högstadium gjorde en intervju med just Per Nilsson (boken hette Shoo bre om jag minns rätt) om hans bok Hjärtans Fröjd! Svenne är inte alls som Hjärtans Fröjd som lär vara en typisk ungdomsroman om tonårsproblem och kärlek. Sådana är de flesta böcker för min ålder och äldre med undantag från fantasy och deckare, men Svenne skiljer sig från mängden fastän det klart och tydlig står ROMAN på den förortsinspirerade framsidan. Det här är en stark bok med många inslag från den politiska vuxenvärlden och också rätt så rå och spännande. När man riktigt tänker på att den handlar om den hemska nutiden blir man nästan gråtfärdig över att det finns så grymma människor som i boken, över att det finns en så grym värld som vår.

Boken Svenne är 286 sidor lång vilket är en ganska normal och trevlig längd. Den är såpass kort att alla orkar läsa den utan besvär, men inte alls för kort, utan allt innehåll ryms med. Början av boken tyckte jag att kändes en smula trög och det tog ett tag innan man kom in i den ordentligt, men när det väl hände satt jag stenhårt fast i bokens värld, en värld med olika möjligheter till miljö. Man kan vara på landet bland mysiga byggnader och ungar som aldrig åkt tåg, man kan vara i storstaden fastän risken finns att man blir knivhuggen mitt på torget och man kan vara i norr eller någon sjabbig förort med aggressiva utlänningar. Och allting utspelar sig i nuet. Under de sista hundra sidorna nådde boken sin klimax, allting hände i en väldig fart, det var spännande och rått och mina händer höll boken i ett krampaktigt grepp. Under ungefär en timme satt jag prickstilla i fåtöljen utan att byta ställning eller lyfta blicken en enda gång fastän benen hade domnat för länge sedan och ögonen börjat se suddigt. Efteråt var jag glad över att jag inte hade avbrutit mig utan läst slut den med en gång, glad över att jag då en gång stod där i biblioteket och slötittade på böcker, lycklig över ödet, uppfriskad, och nöjd över att ha läst den bästa boken på en månad!

Det finns två olika sorters böcker. En del läser man för att sedan glömma dem. Innehållet flyger in med lätta vingslag, flyger ut. Och så finns det den sorten som man läser och kommer ihåg långt efteråt. Den boken har haft ett djupt budskap som lämnat spår i dig, i ditt hjärta. Svenne hör definitivt till den senare kategorin.

Näktergalens sång

2010-09-27T17:53:00.002+03:00

Författare: Stefan Casta

Sidantal: 268

Första meningen: Den kvällen när hon Esmeralda kom, blev allt annorlunda.

Näktergalens sång är en mysig bok ursprungligen skriven på svenska, så vi får läsa boken ur exakt rätt perspektiv. Boken är skriven relativt nyligen, men innehållet är ändå gammalt. Vi får läsa om en bongård, får, hundar, operasångare, postbilar, fosterföräldrar och en pojke som vill något mer.

Den pojken är Victor. Victor är dräng hos Gustavo och Birgitte, och han har bott hos dem så länge att de känns som hans egna föräldrar, vilka de tyvärr inte är. Hos dem sköter han djuren, han äter med dem och han gör allt som en riktig son ska göra, men hela tiden, och speciellt efter att flickan dykt upp, lurar tankarna på att det finns någon annan som hör till de gamla människorna mer än han. Samtidigt som han älskar att vara där på bondgården känner han att han vill något mer. Han hör inte hemma här nere i södra Fisonda, och i takt med att han börjar skriva om kvällarna blir den känslan starkare och starkare, inte minst med hjälp från en viss person.

En dag dyker hon nämligen upp mitt i allt. Hon står där så späd och liten och självständig i svarta kläder och luktar rök och undviker nätt och jämt att bli dödad. Ja, dödad blir hon inte, men är hon riktigt frisk? Någonstans vet de att hon säkert är på väg, men vart? Och vem är hon, hon Esmeralda eller Alice eller Caroline eller Louise eller Nora eller vad sjuttsingen hon egentligen heter? Är det verkligen här hos dem alla på gården hon hör hemma fastän hon har gnagt sig djupt in i alla deras hjärtan? Jo, det är det nog, för hon är en del i historien om dem. En del i berättelsen om Victor och flickan.

Jag tycker faktiskt riktigt mycket om Näktergalens sång. Den är egentligen inte speciell på något sätt, det är inget speciellt med språket eller miljön, men den tog sig ändå så långt in i mig. En flicka som ser på Victor och sjunger med en klingande röst, se hur hon klappar hunden och fnittrande säger något klipskt, känna fingrar som förvirrat knäpper på tangenter, viljan att göra något mer, allt det finns i boken. Den här boken med ett ord är... harmonisk, tror jag. Är du sugen på en normal ungdomsroman med stora, oviktiga problem är detta inget för dig, men vill du något mer som ändå går lite i samma banor, vill du grubbla lite över livet och bara njuta utan att njuta av något speciellt, då är den här boken den rätta.

Beautiful blogger award!!!

2010-09-24T19:58:00.000+03:00

Oj, vad jag blev glad när jag loggade in här om dagen och märkte att jag hade fått en Beautiful blogger award av Sofies bokblogg! Nästa dag blev jag ännu gladare när jag såg att jag också fått en av Adde! Tack till er båda två, ni kan inte ana hur glad jag är!

Men, nu är det alltså min tur att agera, för när man har fått en award ska man:

1) Klistra in awardbilden i sin blogg för att visa att man har fått den.

2) Tacka och länka till den som nominerade en.

3) Nominera sju andra bloggar och länka till dem.

4) Berätta sju saker om sig själv.

Ja, nu är det alltså min tur att nominera sju bloggar. Det är jättesvårt, för det finns så många som absolut är värda äran, men här är alltså en lista över de sju lyckliga:

1) Jag måste förstås börja med att skicka tillbaka en award åt den underbara flicka som nominerade mig. Sofie kan man helt enkelt inte låta bli att nominera för intressanta inlägg och recensioner som får mig att vilja läsa alla böcker hon recenserar även om hon inte var speciellt förtjust i dem, jag måste ju se om jag håller med. Dessutom har du en jättesnygg design!

2) Även Adde är absolut värd en award för sin skojiga bokblogg. Hon har alltid något spännande på gång!

3) Matildas Läshörna är en mysig blogg skriven av en ung men duktig flicka som recenserar allt mellan himmel och jord. Detta var även den första bokblogg jag började läsa och härifrån fick jag också en del av inspirationen till att grunda en egen blogg.

4) Också Hanna som driver Hannas bokblogg var en av de första bloggarna jag började följa, dessutom är den enkel med fina inlägg.

5) Vitgulstrumpa måste såklart få en award fastän jag inte har följt med henne så länge. Dels har hon en färgsprakande blogg med roliga bokrecensioner, mest inriktade på fanatsy, och så verkar hon ha en fin personlighet och ett skojigt bloggnamn.

6) Om man en gång kikar in till den den coola Tonårsboken dröjer det ett bra tag innan man kan stänga av datorn.

7) Sist men inte minst förtjänar Pling en award för sin jättefina pysselblogg! Hon är en kreativ person som står mig nära, och även om du inte är så förtjust i att pyssla lovar jag att du kan finna nöje endast i att titta på hennes fina kort och andra skapelser.

Då har vi alltså kommit till stadiet där jag ska berätta sju saker om mig själv, vilket är lite mer komplicerat. Men...

*Jag hör tyvärr INTE till den minoritet som tycker att bensin doftar gott även om jag gillar tanken på att vara speciell. Jag tycker inte heller om lukten av cigarettrök eller det kvava molnet som hänger kvar i luften efter en rund dam i märkeskläder som har applicerat en dos för mycket parfym, det får mig att må illa.

* Jag spelar flöjt.

* På min iPod finns det allt från rockigare musik som Green Day och Paramore till Rihanna, Adam Lambert och Sås och Kopp samt Povel Rammel.

* Jag läser det mesta och uppskattar även rätt mycket, men just nu är jag inte mycket för deckare. Även om böcker gärna får vara spännande ska de inte nödvändigtvis handla om poliser och detektiver.

* Jag är hela 155 centimeter och känner mig väldigt lång och ståtlig (ICKE).

* Gällande mat är jag ganska barnslig, jag tycker inte om ris, ärtsoppa, oliver, banan eller paprika, men jag älskar pasta och spenatplättar (fisk, kött och potatis går nog också bra...). När jag inte ville äta idag i skolan kom min vän och matade mig med "här kommer flygplanet brumbrum"- metoden, men det är en liten bagatell som inte är värd att lägga på minnet.

* Jag älskar barnböcker som Mumin (Mumin är ju dock inte direkt kategoriserad som barnbok) och Pippi Långstrump, men det tror jag inte att jag är ensam om. Om jag måste välja en mumin-figur som symboliserar mig blir det definitivt Snusmumriken, vi spelar ju samma instrument till råga på allt.

Nu vet ni alltså lite onödig basfakta om mig och jag tackar än en gång Adde och Sofie för mina awards.

Ha en skön helg

/Snusmumriken

Saker som aldrig händer

2010-09-22T17:27:00.002+03:00

Författare: Johanna Lindbäck

Sidantal: 255

Första meningen: Ytterdörren var låst.

Johanna Lindbäck är en av alla suveräna svenska ungdomsförfattare, och hon är författare till de två populära ungdomsböckerna Min typ brorsa och Tänk om det där är jag. Nu är hon igång igen, och den här gången med boken Saker som aldrig händer, en efterlängtad bok som tagits emot med glädje på alla håll.

Saker som aldrig händer är pinsamt nog min första bok av Johanna Lindbäck, men den lär inte bli den sista. Jag blev nämligen genast förtjust i den här boken. Ett avslappnat innehåll, men ändå så starkt och gripande och berättat på ett ganska avslappnat språk som samtidigt är väldigt fint. Jag har hört rykten om att Saker som aldrig händer inte når riktigt samma klass som de två tidigare böckerna, jag är alltså riktigt nöjd över att jag började med den här, för nu kan jag se fram emot något ännu bättre.

Andreas lever ett ganska vanligt liv som understår en studerande yngling som ska bli kock. Han bor med sin pappa som har separerat från mamman, lagar mat, går på gym, ser på film och är men den underbara flickvännen Hanna. Hanna är allt för honom, och hoppeligen är han också allt för henne. Han har det med andra ord så bra som man kan tänka sig.

Men, det skulle förstås inte bli en bok utan ett problem, och problemet i Saker som aldrig händer är att sådana saker som inte borde få hända, de händer. Plötsligt blir allting ansträngt emellan Hanna och Andreas. Strängen mellan dem spänns åt, hårdare och hårdare, tills den brister. Den brister som ett tecken på att det inte fungerar längre. Han gör slut med Hanna som visat sig var otrogen.

Nu är Andreas plötsligt ensam. Han har inte varit det på evigheter, Hanna har ju alltid funnits där, och när hon inte gör det känns allting fel. Kompisarna förstår inte, ingen förstår, Andreas är ensam, ensam och sörjande. Men så finns Erik där, som en uppenbarelse från barndomen. Erik som var hans bästa vän i tiderna, men som har glidit allt längre ifrån, nu är han plötsligt där som en räddning i nöden. Fullt så ensam är Andreas alltså inte. Men den stora frågan är: Kan man lita på någon över huvudtaget?

Jag tror inte att Saker som aldrig händer tog sig särskilt långt in i mig. Det tog ett tag innan jag kom in i den, men sedan var den slut. Klart att den var bra, jag skulle ljuga om jag sade att den var ett enda fiasko, och det märks att den var skriven av en erfaren författare, men trots det kändes det som att budskapet var antingen för litet eller för stort för att jag skulle kunna smälta det. Tycker du trots allt om Johanna Lindbäck får du inte missa den här boken.

Ful eller snygg?

2010-09-18T21:07:00.002+03:00

Författare: Scott Westerfeld

Sidantal: 347

Första meningen: Att klä sig var alltid det jobbigaste på hela eftermiddagen.

Ful eller snygg är fortsättningen på boken Ful som jag har recenserat tidigare (skrolla neråt för att se den) här på bloggen. Då var Tally fortfarande ful, hon hade ojämna anletsdrag, brann av iver inför att bli snygg i början och hon var full av den bubblande glädjen som sprakade när man gjorde fuling-trick, som att åka svävbräda till rostisruinerna. Nu har Tally gått ett steg längre. Hon är snygg nu och hon överlämnade sig för att bli ett testexemplar för kärleken Davids mammas experiment. När man blir snygg är det nämligen inte bara utseendet som förändras. Även hjärnan gör det.

Ja, Tally är alltså snygg och perfekt, hon är med i ett populärt gäng, krim-gänget, och hon har både fått tillbaka sin bästis och har en pojkvän? Kan det bli sämre? Nej antagligen inte, men genom en kyss väcks Tallys gamla minnen. Det fanns visst ett ställe som hette Smoke, och hon själv hade visst varit där. Och så fanns där visst en väldigt trevlig pojke också. Så dyker till råga på allt en äkta Smoke-bo upp och ger en liten present åt Tally. Det är en present som får henne att tänka om. Kanske är allting ändå inte så perfekt med att vara snygg, och var det inte något hon borde göra?

Ful eller Snygg? passar väldigt bra som fortsättning på Ful. Det är samma glöd genom hela boken och det går inte att förneka att den är bra, trots att den inte riktigt klassade upp till den första bokens nivå. Fastän det i stort sett är samma personer och omgivning i den här boken tyckte jag på något sätt ändå mer om miljön i Ful. Allt var inte lika tekniskt där. Det är nästan skrämmande med talande väggar och hål som bara kräver ett ord för att framställa vad som helst, kommunikationsringar och komplicerade ögonoperationer med små diamanter. Skönheten är dock fängslande och händelsernas förlopp flyter på, så trots att den här boken inte riktigt får en fullpoängare av mig kan den ändå vara läsvärd för den som tycker om science-fiction och modernisering.

Nytt i bokhyllan

2010-09-17T19:57:00.000+03:00

Johanna Lindbäcks nya bok Saker som aldrig händer, nu är den äntligen min. Något som jag älskar är doften av en ny bok som ingen ännu har bläddrat i. Sidorna är vita och släta, texten lyser klart och det luktar bok, en mycket angenäm lukt. Såklart kan man låna böcker från biblioteket, ett ställe jag brukar utnyttja rejält, men det är ändå inte samma sak, om ni förstår vad jag menar. Därför är det nu, bara jag har läst ut Ful eller snygg av Scott Westerfeld, med mycket glädje jag ska kasta mig in bland sidorna i Saker som aldrig händer och jag hoppas att den motsvarar mina höga förväntningar. Recension väntas också.

Bree Tanners andra liv

2010-09-12T18:14:00.002+03:00

Författare: Stephenie Meyer

Sidantal: 166

Första meningen: ”Rubriken stirrade på mig från den lilla tidningsautomaten: SEATTLE UNDER BELÄGRING-DÖDSSIFFRORNA STIGER IGEN.”

Bree Tanners andra liv är ungefär som en tillbyggnad till den tredje boken om vampyren Edward och människan Bella. Den handlar i stort sett om samma sak, så händelsernas förlopp är inte precis någon överraskning för den som flitigt följt med de andra böckerna av Stephenie Meyer, men saker och ting utspelar sig ur en annan synvinkel och vissa händelser höjs upp över de andra medan många utelämnas helt och hållet. I den här boken får du nämligen betrakta hur en liten ynklig person som bara dyker upp som hastigast i boken Ljudet av ditt hjärta egentligen spelar stor roll när en grupp nyfödda vampyrer förbereder sig för attack.

Bree Tanner syns endast en gång i Ljudet av ditt hjärta. Då när hon dör. Hon får då chansen att leva, men misslyckas då större och mäktigare personer kommer för att avrätta henne. I den här boken får vi se vad som egentligen händer bakom kulisserna i den boken. Vi får ta en tur in i Brees sinnen och se hur en brokig vampyrskock har det, hur de tränas och hur de jagar. De flesta är enbart starka, saknar någon form av hjärna och törstar efter varmt, mänskligt blod. Men vissa är klokare. De som funderar på att lita eller inte lita. Döljer deras ledare något för dem och vad har han för syfte? Det finns åtminstone två till som tänker i Brees tankebanor, och hon fäster sig extra mycket vid en medan de förbereder sig för striden, för ödet.

Av någon anledning fäste jag mig inte särskilt mycket vid boken om Bree Tanner, vilket kan bero på att man när man läser alltid bildar en egen uppfattning om allting, och det hade jag även gjort med de nyfödda vampyrerna som härjade i Seattle, men så får man veta att det i själva verket ligger helt annorlunda till vilket inte är fasligt uppmuntrande. I själva verket tror jag att min uppfattning om hela Ljudet av ditt hjärta blev en aning sämre när jag läste den här boken, men för ett riktigt Twilight-fan är Bree Tanners andra liv nog ett måste i samlingen.

Tusen gånger starkare

2010-09-09T08:29:00.001+03:00

Författare: Christina Herrström
Sidantal: 218
Första meningen: Jag ska berätta om min klass.

Tusen gånger starkare har nominerats till Augustpriset, och efter att ha läst den här boken som jag har längtat efter att få hålla i mina händer en längre tid kan jag gott säga att den verkligen förtjänade det, om inte ännu mer. Den här boken handlar om skillnader mellan individer i vår värld, och med ett gnistrande språk talar författaren i rollen som en 15-årig flicka om en helt vanlig grupp niondeklassister som har så mycket problem. Här dominerar killarna, och resten är deras undersåtar som dagligen utsätts för kränkande kommentarer och nedsättande beteende av såväl lärare som jämnåriga av det motsatta könet. Tusen gånger starkare är skrämmande vacker och verklig, och så otroligt gripande och underbar att man hela tiden tvingas välja mellan att lägga den ifrån sig och att fortsätta läsa som förtrollad. Det senare alternativet vinner garanterat.

Signe är som sagt 15 år. Hon är en av de där eleverna som inte syns. Hon håller sig i skymundan både på raster och under lektionstid, får högsta betyg i alla uppgifter och läser läxorna. Ändå betraktas hon som en av töntarna och det är istället pojken Leo som får glänsa med att vara ”bäst i klassen”, Signe protesterar förstås inte.

Det var något tag i mellanstadiet som det hände. Alla genomgick den stora förändringen. Inga lekar på rasterna, smink och fickspeglar, förstulna blickar mot pojkarna. Klassen blev så hård och oemottaglig för allt som inte var perfekt. Hånande skratt och sexistiska kommentarer. Och inte slutar det fastän eleverna växer och sakta lär sig tyda livet.

Så händer dock något i klassen. Något som förändrar varje enskild person förevigt. Saga heter hon, och hon kommer in i klassen som en virvelvind som bara stormar häftigare och häftigare utan att kunna stanna. Saga reser runt med sin familj och har varit med om mycket som de andra barnen bara kunnat drömma om och hon vågar trotsa lärarna, något som ingen annan kunnat föreställa sig. Tjejernas hemska situation lyfts motvilligt fram och ett inbördeskrig startar i klassen. Ett krig som envist brinner på. Ett krig som ska förgöra könsskillnad och framhäva jämlikhet.

Signe är bara en liten, tyst betraktare, men jag har märkt att det ofta är personerna som håller sig i skymundan som ser allting bäst. Den kloka beskådar och smälter utan att våga säga sin åsikt, eller så gör hon det, som Saga. Saga är en person som kommer att lämna spår i Signe för hela livet, och hoppeligen gör hon det även i dig.

Det är otroligt att en bok som på håll ser så liten och obetydlig ut kan vara så stark, som en bomb. Tusen gånger starkare är just precis det, en bomb som väntar på att explodera. Den blir hetare och hetare för varje minut, men som en drog binder den dig också mer och mer i samma takt. Läs den om du vågar, men jag lovar också att det är en minnesvärd upplevelse.

Ny design

2010-09-05T13:43:00.002+03:00

Hej igen!

Jag har nu, som ni säker har märkt, ändrat designen på bloggen totalt! Det har jag hållit på med ett bra tag så min blogg har sett ut lite hur som helst en tid, men nu har jag äntligen hittat en stil jag har fäst mig vid, så det här får ni stå ut åtminstone en tid:)

Ha det gott!
Snusmumriken

Ful

2010-09-05T12:22:00.001+03:00

Författare: Scott Westerfeld

Sidantal: 382

Första meningen: Försommarhimlen hade samma färg som kattkräks

Ful är en väldigt bra, märklig och skrämmande bok om en allt för vacker och förförande framtid. Det är en värld bland nöjen och frid, en värld där målet är att bli snygg.

Boken Ful handlar om Tally, en femtonåring som är på gränsen att fylla sexton, och hon är alltså fortfarande helt normal. Men, i den här välden är de normala föraktade och fula och det ända barn under sexton sysslar med är att förbereda sig för sin sextonårsdag. När man fyller sexton genomgår man alltså den stora operationen, operationen när man blir snygg.

Allt det här är självklart för Tally, så här har det alltid varit, och så ska det förbli. Hon har heller aldrig mött någon som skulle se på deras omgivning på något annat sett, men så fyller hennes omärkbart äldre bror äntligen sexton och Tally blir ensam. Det får henne att grubbla och vänta ännu mer på sin födelsedag och med ivern krypande under skinnet gör hon det värsta trick en fuling kan tänka sig, hon smyger sig in i snyggingstan för att få träffa sin bror.

Som väntat blir hennes lilla utflykt något av ett fiasko, men på sin flykt tillbaka stöter hon på Shay. Shay är en mager och äventyrlig fuling som lär Tally att se på världen ur en annan synvinkel, för hon känner några vänner som helt enkelt har fegat ur och rymt från operationen till ett ställe som kallas Smoke. Enligt Shay är Smoke rena paradiset, en värld bland enbart fulingar, och själv har hon planer på att rymma dit, med Tally. Men så händer det man kunnat förutse, de blir ovänner och Shay rymmer på egenhand och tillslut är även Tallys stora dag kommen.

Så ligger Tally väl på operationsbänken, redo att bli snygg, när en skrämmande gestalt kommer in och meddelar att enda villkoret för att Tallys operation skall fullföljas är att hon skall följa efter sin vän och förråda henne och leda snyggingarna till Smoke. Nu slits Tally mellan två alternativ. Det ena att välja sin bror och förråda sin vän, det andra att bli en fuling för alltid och stanna i Smoke som hon rentav kommit att gilla sedan hon gjort en smutsig entré där.

Ful är en ganska speciell bok om en hemsk framtid som kanske en vacker dag blir sann. Efter att man kommit förbi den en aning långsökta början med lite för mycket snyggingar är den här boken riktigt gripande och Tallys äventyr blir allt mer farliga och fartfyllda. En sak som kanske inte gjorde boken bättre, men definitivt mer spännande, var att jag samtidigt som jag läste hörde på radion att det om några år kommer att bli vanligt att varje människa gör mint en skönhetsoperation i sitt liv. Så kanske boken Ful mer sann än man tänker sig och jag ser fram emot följande bok i serien.

Gör din blogg större

2010-09-04T19:03:00.000+03:00

Hej! Här nedanför har jag satt in några frågor och instruktioner om hur du kan hjälpa till att förbättra min blogg och även din om du kopierar nedanstående! Tipset om det här fick jag från Sofies bokblogg så titta gärna in till henne också.

Härifrån och neråt kan du kopiera:

Skulle du vilja ha en länk till din blogg här? Gör då såhär:
1. Svara på nedanstående frågor.
2. Länka min blogg i ett inlägg på din blogg, samtidigt som du kopierar dess frågor (eller skriver egna) så att andra kan hjälpa dig att förbättra din blogg. (Du kan kopiera nedre delen av inlägget)
3. Skriv en kommentar här under, med länkning till inlägget du skrivit, så länkar jag din blogg här!
Lätt som en plätt!
Och här kommer frågorna:
1. Vad tycker du om mina recensioner? För långa/korta?
2. Vad tycker du om bloggdesignen? Vad är bra? Vad kan bli bättre?
3. Övrigt? Några tips på hur jag kan bli bättre?

Hejsan svejsan!

2010-09-04T14:19:00.006+03:00

Följ min blogg med bloglovin

Hej på er i höstrugget! Just nu har en kraftig förkjylning drabbat många och det har varit mycket på gång hela tiden men snart ska inläggen börja strömma in, hoppas jag. En bok jag har på gång är Ful av Scott Westerfeld och en recension på den ska komma in senast imorgon bara tiden räcker till. Jag håller på med att experimentera på bloglovin, så följ mig där, men först ska jag försöka få det att fungera över huvudtaget :)

Snusmumriken

Det fattas en tärning

2010-08-16T21:02:00.004+03:00

Johanna Thydell är författare till den välkända I taket lyser stjärnorna och har även skrivit Det fattas en tärning. Båda böckerna påminner ganska mycket om varandra, speciellt till sättet de är skrivna på. Ganska mycket korta ord, och styckesindelningen är rejäl samt att en mening ofta kan delas upp i flera med hjälp av punkter. Trots att det bidrar till att texten ibland kan kännas ganska inkorrekt skulle boken inte alls ha samma känsla om den var skriven annorlunda. I taket lyser stjärnorna och Det fattas en tärning handlar också båda om flickor som saknar fäder, vilket ju är en ganska stor sak. Skillnaden är bara att den ena aldrig ägnar en tanke åt sin pappa medan den andras far hela tiden lurar i bakhuvet. Det är väldigt roligt att läsa en bok på originalspråk i en verklig miljö med trovärdiga roller och som dessutom utspelar sig i nutiden. Men nu skall vi alltså rikta in oss på Det fattas en tärning.

Det fattas en tärning både börjar och slutar med svartlackade naglar som slår på en dators tangentbord. I början utan idéer, i slutet allting klart. Det är Puck som slår. Hon är huvudpersonen som allting cirklar runt. Puck som egentligen har blivit tilldelad det hemska namnet Petra. Sextonåriga Puck med hopväxta ögonbryn och utan vänner. Ja, Emanuel finns förstås, men eftersom han är en pojke räknas han väl inte. Det är ingenting mellan Emanuel och Puck. Inte på det sättet. De är bara väldigt goda vänner. Vänner som delar allt.

Hemma är allt Puck har en mamma. En mamma som försöker vara förstående och omtänksam när Pucks liv sakta flyter på. Hon träffar Emanuel, går och fikar med Emanuel, går i skolan, festar och en massa annat. Ändå är inget egentligen bra. Vad beror det på? Jo, det fattas nämligen en tärning.

När Puck var liten var allting annorlunda. För det första hade hon både en mamma och en pappa som stod henne väldigt nära. Pappa skulle alltid blåsa rökringar för Puck när han stod ute på altanen och rökte. Pappa var alltid den som alla barnen eftertraktade när de var på kalas, om han inte var där och gjorde trollkonster kom de inte. Pappa var den gosigaste pappan i världen. Men vissa fel och brister hade även han som alla andra pappor. Han hade problem med alkoholen. Det ledde i sin tur till gräl på kvällarna som gjorde så att Puck inte kunde sova utan måste ligga och lyssna. Och en dag kom pappa inte hem. Aldrig mera skulle han göra det.

I vart annat kapitel lever Puck sig tillbaka i tiden och i jagformat får vi läsa om saker som händer för den lilla Puck, och som oftast är mindre lyckliga. Inte minst när Puck ser sin pappa och vikarie i skolan tillsammans. På fritiden. Det kanske är då som Puck börjar förstå att mamma och pappa inte älskar varandra som de gjorde förr. Det skär i hjärtat när man läser om den lilla flickan och hennes mer eller mindre allvarliga sorger.

I resten av kapitlen är det dock den stora Puck som har rollen, kanske till min lättnad. För fastän även den sextonårige Puck har sorger känns det ändå inte på samma sätt för läsaren som när man känner med den lilla flickan. Det börjar med att Emanuel tvingar med Puck på en stor konsert. Efter konserten följer de med till bandets lokal och båda blir bekanta med olika bandmedlemmar. Där finns till exempel Micke, och vid åsynen av just honom känner Puck alltid en pirrande känsla i magen. En känsla hon aldrig har haft förut. Puck och hennes kompanjon börjar alltså umgås i bandets kretsar och på fester de går på finner båda två personer som kommer att stå dem extra nära. Och de förhållandena visar sig vara så starka och förrädiska att de till och med kan skilja på två själsfränder.

Men mitt i all röra finns alltid pappa och i ett desperat behov att få tag på honom börjar Puck i en annans namn sorgligt nog skriva till sin egen far via en spalt i en tidning. För det fattas en tärning, och den tärningen är han.

Jag tycker att Det fattas en tärning är en ritigt bra bok. Den känns på något sätt bättre och mer trovärdig än I taket lyser stjärnorna och den handlade inte om riktigt lika svåra saker, så det kan hända att det delvis var därför den här boken gick lättare att läsa. Om du tyckte om I taket lyser stjärnorna är den här boken definitivt något för dig men även annars kan jag gott rekommendera den här boken för dig.

Författare: Johanna Thydell
Sidor: 206
Första meningen: Svarta naglar på tangenterna, skärmen vit och tom.

Släppa taget

2010-08-13T18:25:00.006+03:00

Nu när sommarlovet närmar sig sitt slut och hösten kommer farande med stormsteg tycker jag att det skulle vara passande med en riktigt somrig bok som avslutning på sommarlovet och början på en ny termin. Som ni kanske har märkt har jag inte bloggat på ett tag och det kan hända att det blir lite knapert med blogginlägg även en tid i framtiden men här kommer ändå slutet på sommaren: Släppa taget.

Släppa taget är en bok som redan vid bara åsynen av den släpper ifrån sig sommar. Blommor och en fläktande vind, vågor som bryts ute till havs och faller ihop som vita gäss och rödlackade tår som gräver i sanden. Det är sommar, eller hur? Den här boken handlar förutom sommar och sol om många starka saker, som exempelvis att våga följa sitt eget hjärta och att stå inför det stora valet mellan pojkvän och vänner, husvagn och badsemester med eget hus. Läs och få en sista fläkt av sommaren.

Kelly är en flicka, snart en dam, och Mike är hennes pojkvän. Mike som tar upp en stor del av hennes liv, hennes tankar, hennes tillvaro. De är så lika ifråga om behov och fysiska känslor men ändå så olika... Det börjar med att Mike kommer med ett fullkomligt strålande erbjudande; Kelly skall få följa med honom och hans vänner på en campingresa i husvagn! Han gör dock det stora misstaget att ta det förgivet utan en tanke på att Kelly kanske inte skulle vilja dela husvagn med flera främmande killar och stanna kvar i husvagnen om dagarna som ett femte hjul som inte alls borde vara där, så han blir såklart väldigt besviken och arg när Kelly för engångsskull fattar sitt eget beslut och istället följer med den nya vänskapen Jade och hennes kompis till paradiset i Grekland. De båda turturduvorna skiljs alltså som ovänner och har för stunden inga planer på att ses i Grekland när husvagnen har vägarna förbi.

Med den så gott som perfekta smöraren Jade och den blyga Sarah som har en hemlig passion för allt som har med matlagning att göra reser Kelly sist och slutligen till Grekland utan att egentligen veta vad hon ger sig in på. Men det blir förstås perfekt. Huset är ljuvligt och gården likaså, stranden oförbätterlig och solen... Dagarna förflyter genom att masa sig upp ur sängen, gå till stranden i bara bikini, bada, sola, återvända till huset för att duscha och smörja in sig och när kvällen nalkas göra sig fin för att hänga på nattklubbar i staden och stöta på nya bekantskaper. Riktigt lugn blir Kelly tyvärr aldrig trots allt, för längst inne i bakhuvudet lurar hela tiden längtan efter Mike och den vägrar ge med sig. Men så dyker hela gänget inklusive Mike upp helt plötsligt och oväntat...

Det här är avslappnande, romantiskt och underhållande i en paradisvärld. En definitivt läsvärd bok.

Författare: Kate Cann
Sidantal: 280
Första meningen: Tre veckor i juni var livet underbart och allting gick som jag ville.

Dansar Elias? Nej!

2010-07-27T20:40:00.005+03:00

Dansar Elias? Det är frågan. I Katarina Kieris ungdomsroman om sextonåriga Elias får vi betrakta en ensam pojkes vardag i en lägenhet i en stad i ett land i en värld i ett universum. En pojke som genomgår en stor förvandling. Kanske den största i hela hans liv. Och allting börjar med att han möter en liten flicka.

Elias, sexton år och går i nian, bor med sin pappa. I lite mer än tre år har det varit så. Han och pappa. Pappa och han. Det var då för tre år sedan han genomgick den första förvandlingen. Då när någon klev ut ur hans liv för att inte återvända. Elias blev den han är i boken. Ensam, tyst, grubblande. Dansar Elias? Nej! Inga vänner med undantag från Tobbe i skolan. Tobbe i skolan. Inte Tobbe utanför skolan. Utanför skolan finns bara pappa. Pappa är lika tyst som Elias. Ingendera vet egentligen något om den andra parten. De sköter sina egna sysslor, träffas vid måltiderna, äter i tystnad, ser på tv i tystnad. Men så träffar han Anna- fladdret.

En liten späd tös med gnistrande, fladdrande hår och uttrycksfulla ögon. Anna. Esmeralda kallar hon sig i Elias sällskap. Såklart var det hon som tog första steget. De krockade i trappuppgången och hon frågade vad han heter. Så var det sagt. Men det är något speciellt med henne. En liten flicka i åttaårsåldern som inte borde ha något att göra med stora killar som Elias men som modigt ber honom om hjälp med allt möjligt. Såklart inser Elias att det är fullständigt korkat av honom att umgås med henne, men egentligen bryr han sig inte. Från och med nu bryr han sig inte om så mycket.

Anna-fladdret är början på Elias sociala utveckling, men hon är inte den enda grannen han kommer i samspråk med. Ett tu tre sitter han i ett vardagsrum nedanför deras eget och lyssnar på Jussi Björlings operamusik tillsammans med en oförskämd tant som håller på att dö. Emellanåt blir han dock arg och sparkar på saxofonlådan i hörnet, saxofonspelandet har han lagt av med, men så börjar han ju-jutsu och där finns det ett par underbara brungröna (eller om de egentligen är grågröna) ögon.

Som inledning på varje kapitel, eller kanske det är i slutet, finns det ett brev skrivet av Elias som strössel på den färdigt goda kakan. Men vem skriver han till? Det lyckas du kanske ta reda på innan denna fantastiska bok är slut och Elias relationer till medmänniskorna har förbättrats avsevärt. Men, Dansar Elias? Nej!

Författare: Katarina Kieri
Sidor: 235
Första meningen (med undantag från brev 114): Jag måste skaffa en ny kartong, en med lock.

Samurajens Döttrar- I mästarens skola

2010-07-27T13:24:00.005+03:00

Det finns väldigt många böcker om Japan, och en stor del av dem handlar om Samurajer. Samurajens döttrar är en av serierna om samurajer, men en sak gör den här boken speciell. I mästarens skola är det nämligen två flickor som är huvudpersoner. Två adliga flickor, döttrar till självaste jiton, som blir berövade sitt hus, sin familj och sin titel som adliga och tvingas fly från sina närmaste är vad Maya Snow har valt att skriva om i en helt unik samurajbok.

Kimi och Hana är syskon och döttrar till sin högt värderade far, jiton. De bor i en stor borg omgivna av lyx, tjänstefolk och duktiga bröder, och lite undervisning i att handskas med svärd, eftersom det anses vara viktigt att även flickor kan försvara sig, har de också fått. Livet är med andra ord helt normalt och en fest nalkas eftersom jitons egen bror skall anlända snart.

Det blir dock inte riktigt som väntat när farbrodern äntligen kommer och gör en ståtlig festentré genom att med ett bistert leende på läpparna sticka kniven i sin egen bror. Blodigt, hemskt och rått. Det är kaos i hela borgen och Kimi och Hana har svårt att tro sina oskyldiga ögon när de ser sin farbror, han är som förbytt. Vem kunde tro att han som älskat sina brordöttrar och lärt dem att utföra olika serier med svärdet nu kan tänka sig att kallblodigt döda dem?

Efter att ha mist halva sin familj beger sig systrarna av i rädsla både för att bli hittade och för att inte hitta sin mor och yngste bror, som enligt tecken tycks vara i livet. I sin jakt på dem hamnar de plötsligt på en av de förnämsta dojorna i Japan, den samurajskola där deras bröder och även deras far har studerat. På dojon lär de utklädda till två tjänstepojkar känna många trevliga personer som vill deras bästa och även mindre trevliga. En av de mindre trevliga personerna är Ken-ichi, deras kusin som har förändrats i takt med sin far, den nye jiton. Nu är deras kusin en ond pojke som gör krokben för tjänare och behandlar alla illa så fort han får chansen.

Där på dojon får Kimi och Hana uppleva många äventyr tillsammans i sin strävan att bli riktiga samurajer.

Jag fastnade för den här boken för att den visade att också flickor kan och det höll ända till slutet. Med hjälp av en ordlista längst bak i boken hängde jag bra med när det uppkom konstiga samurajord och boken flöt på i ett bra tempo. Trots att det egentligen inte fanns några minus kan jag inte heller komma på något speciellt sätt som den skulle ha utmärkt sig på. Det var en bra bok att läsa, men den lämnade inga spår i mig, trots att den kanske lämnar något avtryck på dig om du väljer att läsa om Samurajens döttrar.

Snusmumriken

I det här trädet

2010-07-25T11:27:00.005+03:00

Katarina Kieri + Per Nilsson = I det här trädet. Boken I det här trädet kom alltså till när två av Sveriges främsta ungdomsboksförfattare valde att samarbeta. Hur de har lyckats vet jag inte och om de har skrivit allt tillsammans eller bara vissa delar kan jag omöjligt säga, och säga att resultatet är uruselt är lika svårt eftersom det skulle vara att ljuga. Med ett ganska speciellt bokspråk, bestående av korta, värdefulla meningar ibland bestående av endast ett ord, har de förvandlat en ganska vanlig bok utan någon särskild poäng till ytterst gripande.

I det här trädet finns det två huvudpersoner. Den ena är Jakob som ibland beskrivs som jag, ibland som han och ibland som Jacob, en vanlig tonåring med en mamma och en butter storebror som inte har flyttat hemifrån. Han får tiden att gå genom att ibland gå i skola (om han inte skolkar), träffa Ida som han så småningom lär sig att prata ordentligt med och genom att snurra på skrivbordsstolen i sitt rum. Där kan han sitta och snurra och snurra, och tänka och grubbla. Han tänker på mamma, på John, på Ida, på dumma Lasse och på Fågelflickan. Ganska sällan på fågelflickan, men det händer.

Fågelflickan är Siri. Siri bor också med sin mamma. Skillnaden är att hon är enda barnet, och att hon har en pappa. Även om han lever och har en lägenhet i samma stad pendlar hon hela tiden mellan två alternativ. Det ena att döda honom, det andra att förlåta. Siri går i skolan, träffar Fatima, blir osams med Fatima, är åter ensam, går på gym och pickar ut ögonen på folk i skolkatalogen (”säg klitoris 123...”). Ibland ser hon vilsenpojken, och en gång ser hon honom le, men oftast ser hon honom inte.

Siri och Jacob. Fågelflickan och vilsenpojken. Två själar som flyter omkring i den lugna staden. Ibland möts de, men tiden fortsätter gå.

I det här trädet kan vara riktigt bra stundvis medan den ibland kan kännas lite konstig, liksom som om den inte var en bok. En riktigt vanlig bok är en heller inte, men ändå en bra bok. Den flyter på i ganska bra takt, men ändå en smula hackigt när en vilsenpojkes och en fågelflickas liv skildras.

Snusmumriken

Fjäril

2010-07-24T15:02:00.006+03:00

Sonya Hartnett har fått Alma-priset år 2008 för Fjäril, som ända från första sidan till slutet fyller kraven som en fantastisk bok. Författaren har exakt de rätta ingredienserna i sin häxbryggd, och ut kommer denna fjäril, som fyller oss med all sin glans och även lämnar djupa spår. Denna bok lämnar garanterat något åt dig att tänka på, om det så bara är titeln på boken. Jag såg åtminstone aldrig ordet fjäril under tiden jag tog del av bokens innehåll.

Redan från början är boken mörk när Plum betraktar sig själv. Ett stort fult plommon, det anser hon, Ariella Coyle som kallas Plum, att hon är. Det långa korpsvarta håret ramar in ett runt ansikte med kinder täckta av finnar och klotet till huvud balanserar tryggt på en mjuk kropp med utväxter här och där. Jag tror inte alls att Plum är ful, kanske hon snarare är riktigt vacker, men det är det bristande självförtroendet som är tröskeln hon måste stiga över innan hon är redo att stiga in i de vuxnas värld, att fylla fjorton.

Snart kommer det dock en ljuspunkt in i Plums liv. Ljuspunkten heter Maureen Wilks, är granne med Plum och är vuxen, vacker och snäll. En dag när Plum som vanligt bryter ihop får hon komma på kalas till grannen och blir därmed bekant med både fyraårige David och hans ängel till mamma. Där kan hon gråta ut och berätta om all sorger, samtidigt som Maureen lovar att bli en vän i nöden. Först skall hon hjälpa Plum att bli en anständig, vacker kvinna. Lunchen mamma Coyle packar in så nätt åt Plum varje dag hon skall gå till skolan flyger i roskisen och fastän det i början skär i hjärtat att ta farväl till den goda maten märks resultatet ganska strax. För att ytterligare stärka Plums självförtroende råder Maureen också Plum att anta det ståtliga namnet Aria, sång. Nu är Aria redo att bli en ny människa.

Den nya Plum vill snart också gå så långt att hon funderar på att ta hål i öronen. Hennes vänner i gänget (dock inte alltid fullt pålitliga vänner) erbjuder sig genast som frivilliga och Plum går ivrigt med på det, desperat som hon är att ställa in sig hos kompisarna. Med guldknappar i öronen vill Plum ordna fjortonårskalas i form av pyjamasparty. Festen blir mycket populär när den fullföljs, tills de nyfikna gästerna får fram lådan. Lådan som skänkt Plum kraft. Lammet, jojon, klockan, armbandet, myntet... Saker som varit delar av hennes vänner. Saker som är delar av henne. Saker som gör att hon mister sina vänner.

Nu har Plum bara en vän som, även hon, snart tycks vara en förrädare. Maureen Wilks visar sig nämligen även ha kontakter till andra familjemedlemmar än Plum. Så Plum blir återigen ett ensamt plommon som är mycket nära sin explosionspunkt, och världen är mycket nära att rasa samman.

Fjäril är en verkligt bra bok om sorg, kärlek, svek och övergången från flicka till kvinna. Jag tycker också väldigt mycket om språket i boken, som inte är allt för utsmyckat och inte för fåordigt utan precis lagom. Med vackra ord beskriver Sonya Hartnett Plums känslor så bra att Plum verkar ytterst verklig och hela boken lika trovärdig. Tycker du om starka, alldagliga böcker som inte nödvändigtvis är så spännande är detta garanterat boken för dig. Men jag tror oavsett att du kommer att älska Fjäril.

Snusmumriken

14 december

2010-07-18T11:14:00.005+03:00

14 december är en femtonårig flickas dagbok. Ur Ruth perspektiv får vi uppleva flera stora, starka saker som känns väldigt verkliga i dagboken. Jag uppskattar verkligen författaren Kristina Sjögrens sätt att leva sig in i Ruths tankar som hon sätter på papper i nian när både familjelivet och livet i och utanför skolan är ganska jobbigt. Det är ganska svårt att recensera en dagbok. Tänk dig att du själv skulle få din kompis dagbok i handen och plötsligt skall läsa den, låta andra ta del av handlingen och betygsätta den. Det skulle inte gå för sig, eller hur? På samma sätt känns det med den här boken, en dagbok man egentligen inte borde läsa.

När Ruth börjar nian förändras allting. Plötsligt blir hon utfryst från innegänget och hennes före detta bästa kompis blir hennes fiende. Kristna Mia som alltid varit en ensam outsider börjar med ens sitta bredvid henne i skolan och snart finner Ruth något av en vän i henne. Samtidigt uppstår värre kalabalik där hemma när familjen splittras och Ruth får ett nytt hem. Ruths enda undanflykt är stallet där hon rider några gånger i veckan, men inte ens där är hon riktigt lugn.

Helt oväntat blir Angela sjuk efter att ha svimmat i klassrummet. Hon ligger på sjukhus i cancer, får peruk och blir hela tiden sjukare. Ruth som är hennes enda besökare (Vad har en döende person för betydelse? tänker de andra) blir en ny bästa vän och i sjukhussängen sitter de varje dag en stund och pratar. Ruth får även den stora äran att hålla Angelas häst Stern i form under dessa sorgliga tider och det är en liten tröst i allting. Men döden närmar sig för Angela och den enda lugnande tanken är vad hon skall bli när hon kommer till himlen.

Trots att det nämns mycket hästgrejer i den här boken är det definitivt ingen hästbok utan en stark skildring om bland annat döden som ibland får det att fuktas i ögonen på en. Kapitlen i boken är ganska korta och inget är särskilt noggrant beskrivet men man lever sig ändå in så bra att boken blir som en film, åtminstone i mitt huvud. En bra bok om du tål lite sorg och hästar.

Snusmumriken

Drakmånad

2010-07-16T20:48:00.004+03:00

Drakmånad handlar om Tommy. Tommy bor med morsan. Hon och han. Ensamma. Hon är deprimerad, sörjande. Han är också deprimerad, sörjande. Hon är sjuk. Tommy är inte sjuk. Tommy är inte Tommy. Tommy är Kenny. Kenny är samuraj.

Jag har märkt att det är vissa figurer, stilar, som är mode i bokvärlden. Precis som klädmodet förändras det hela tiden och böcker som man var förälskad i för en månad sedan kanske man inte alls gillar nu. Just nu är förstås vampyrer väldigt inne, men ett annat folkslag som jag också har märkt att är populärt är samurajerna. Även Åke Edwardson, mest känd som vuxenförfattare, har prövat på detta ämne och Drakmånad är hans andra ungdomsbok, som enligt min uppfattning är en fristående fortsättning på hans första ungdomsbok Samurajsommar.

Samurajsommar utspelar sig på ett kollo som tillslut brinner upp och med finns också Tommy, som döpt om sig till Kenny för att bli lugn, behärskad och värdig döden. Nu i Drakmånad är Kenny tillbaka hos sin sängliggande mamma som sörjer sin avlidne man och knappt kan stiga upp ur sängen och ännu mindre laga mat. Kenny bär alltså hela tiden på ett ganska stort ansvar som husmor åt en lite förvirrad mamma som lyssnar på Elvis Presley nätterna långa. Den enda person som (bortsett från en allt för snäll rektor) visar något tecken på förståelse är Kerstin. Kerstin är ett av barnen som delat Kennys upplevelser på det olycksamma kollot och har en mamma som inte själv klarar sig så värst bra utan super sig full varje dag. Både Kenny och Kerstin är livrädda för barnavårdsnämnden (eller barnnämnden, som de själva kallar den) och går varje dag till skolan med ett sting av oro i hjärtat.

Början på Drakmånad (och i och för sig även hela den resterande delen av boken) vilar på något sätt i dysterhet vilket Åke Edwardson fint får fram med korta, uttryckande meningar som stundvis ersätts av längre meningar där det händer mer. Den här villervallan gör Drakmånad till den bok den är. Inte så värst samurajrik, en aning mystisk, sorglig och stark.

Om livet färdigt inte var det bästa för Kenny blir det garanterat inte bättre av att den snälla rektorn mitt i en lektion hämtar Kenny och meddelar att hans mamma ligger på sjukhus. Hon gick ditt självmant. Sinnessjukhuset. Dårhuset. Ett fängelse för dårar. Ett dårhus för stollar. Stollar som i Kennys eviga vitsar. Nu är hans egen morsa en vits. En sällsynt dålig vits.

Livet blir inte heller bättre av att stampa på ställe utan Kenny bestämmer sig för att handla. Tillsammans med Kerstin som verkar dela hans öde beger han sig ut på spännande äventyr som en efterlyst rymlig utan egentligt mål. De vill bara bort. Bort. Bort från den eländiga världen. Eventuellt till Japan och samurajerna. Bara bort. Bort från dårfinkar till morsor.

Utan att ha läst en enda av Åkes kriminalromaner för vuxna och (fastän jag har Samurajsommar liggande i bokhyllan) med bara ett svagt minne av den första boken kan jag nog konstatera att den här boken är riktigt, riktigt bra. Författaren tycks också med mer erfarenheter ha lärt sig hur man fängslar en ung läsare till fullt, och det ger han uttryck för i Drakmånad som enligt mig är mycket bättre än Samurajsommar. Det enda lilla minuset är att Edwardson envisas med att skriva ”dom” istället för ”de” och fastän jag antar att ”dom” numera är korrekt känns det ändå fel och jag reagerar varje gång han skriver så. Men bortsett från det är alltså den här boken en riktig guldgruva som jag definitivt rekommenderar åt just dig.

Snusmumriken

Percy Jackson- Född till hjälte

2010-07-14T14:11:00.004+03:00

När jag fick den rätt anmärkningsvärt tjocka Percy Jackson – Född till hjälte i mina bara händer var såklart det första jag gjorde att läsa baksidestexten, vilket gav mig helt fel bild av boken. Enligt baksidan är detta en bok som handlar om ett dyslektiskt problembarn med ADHD (nåväl, dyslexi och ADHD, det stämmer) men i själva verket är det mycket mer än så, ty Rick Riordan har skrivit en spännande och fartfylld fantasiroman med intressanta inslag från de grekiska gudasagorna.

Perseus (Percy) Jackson bor tillsammans med sin mamma och en odräglig gubbe som de båda måste dras med. Percys biologiska pappa lämnade sin fru och son för länge sedan och Percy flyttar för tillfället från internatskola till internatskola eftersom alla skolor av någon okänd anledning väljer att stänga av honom därifrån. Tillvaron är så normal som det nu kan vara för ett problembarn som Percy och det varar tills Percy på en klassutflykt råkar se sin gamla mattelärare förvandlas till ett monster som angriper honom. Det är bara början. Plötsligt blir det för riskabelt för honom att bo hemma eller på en skola så han skickas än en gång iväg, den här gången för att stanna.

Den här platsen är inte som de andra tusen ställen han tidigare skickats till. Nej, här är varje barn, ja, som han. Och vad beror det på? Jo. Percy får snart veta att allt konstigt som hänt honom beror på att han är en ättling till de Grekiska gudarna. En av gudarna är hans egen far, men frågan är vem. Medan han väntar på att placeras får han bo tillsammans med en skock andra barn i en stor stuga där han inte riktigt smälter in, men några nya bekantskaper lyckas han ändå få. En av dem är Annabeth, dotter till guden Athena, och Grover, hans bästa vän från skolan som avslöjat sin sanna identitet som Percys livvakt och att han är halvt get. Bland alla andra konstiga människor finns också Percys gamla latinlärare som, efter att de äntligen kommit på vem Percys far är, skickar honom på sitt första uppdrag som är att skapa fred mellan de tre gudabröderna Zeus, Poseidon och Hades genom att skaffa tillbaka något viktigt som stulits av Zeus. Härmed börjar alltså det stora äventyret...

Percy Jackson- Född till hjälte kan vara en riktigt bra och spännande bok om man har en gnutta överseende med alla övernaturliga inslag. Jag gillar i och för sig idén att blanda in historia och gudar i en berättelse från nutiden, men så skall man också vara noga med på vilket sätt man gör det och jag är inte riktigt nöjd med Rick Riordans prestation. Det är på något sätt för overklighetstroget att låta gudarna få barn i den mänskliga världen, till råga på allt de grekiska gudarna som funnits genom alla tider. Med lite ironi kan man dock föreställa sig krigsguden Ares enligt Ricks beskrivning som en muskelknutte på Harley Davidson-motorcykel, vilket jag tror att författaren gjort för att boken skall verka naturlig men inte riktigt lyckas.

Låt dig alltså inte luras av den här bokens baksida och läs heller inte den här boken om du är historiskt intresserad (då kan du bli förolämpad), men om du gillar fantasi och spänning rekommenderar jag definitivt den här boken för dig.

Snusmumriken

Sabotage

2010-07-06T12:08:00.005+03:00

Sabotage är Emma Valls andra deckare om femtonåriga Svala, som snart skall gå ut nian. Svalas mamma kommer från Island, har nyss separerat från Svalas och Péturs far och bryr sig i dessa stunder bara sig om sin egen konst som hon tillbringar all sin lediga tid med. Svala lever alltså ett ganska ensamt liv, stressad som hon delvis är inför slutproven och gymnasieval, men även inför teatern.

Teatern är ett projekt som skolans rektor anser vara det absolut bästa sättet att skapa en bra miljö i skolan. Teatern regisseras av Katja, en person som sedan en tid tillbaka är bekant med Svala och ivrigt ställer fram olika föreställningar när hon reser omkring med sin cirkuskaravan. Intet ont anande kör de hårt igång med Romeo & Juliet. Alla skall vara med, alla får en roll.

I teatern medverkar även en grupp elever från Dalen. Just de eleverna kämpar för att bli accepterade och accepterar kanske inte alltid andra. Därför råkar det nästan alltid bli bråk när de är i närheten, så det är kanske inte så konstigt att Svala misstänker just dem när mystiska saker börjar hända på teatern. En sak är nämligen säker. Någon vill förhindra teatern och tänker inte låta sig hindras av något.

Sabotage är en typisk ungdomsdeckare som inte riktigt lyckas fånga mitt intresse. Delvis är språket enkelt och intetsägande och samma sak gäller hela boken som på något sätt känns väldigt kort med sina ynka 174 sidor. Kanske lyckas dock denna bok fånga dig som tycker om spänning och inte är ute efter något krävande att läsa.

Snusmumriken

Anna d'Ark

2010-06-27T14:15:00.005+03:00

Anna d'Ark är en stark bok som är skriven av Mårten Sandén. I den finns alla ingredienser som krävs för att trollbinda en ung läsare. Spänning, ensamhet, vänskap, sorg och kärlek. Alla är de blandade på ett naturligt sätt i en naturlig miljö, vilket gör att boken bra skulle kunna vara verklig.

Oskar är skolans ensamma, tjocka pokjke som alltid blir mobbad och kallad för "bögen". Skolan är hans helvete, och han skulle helst stanna hemma framför TV:n hela långa dagen, men något håller honom ändå kvar. Lusten att få minsta lilla skymt av Anna Kovacs gör det värt att komma till skolan och kanske även stanna kvar någon timme för att få se henne storma ut ur klassrummet först av alla. Om hon orkar vara kvar så länge. Anna Kovacs är nämligen inte som de andra. Hon bär aldrig något annat än säckiga jeans och en tunn, för liten t-skirt och regler spelar inte någon roll när hon är i farten. Håret är svart, lockigt och tovigt och ögonen, ögonen är kolsvarta och utstrålar en inre envisa, de brinner som eld.

En dag när Oskar som vanligt sitter i biblioteket (det enda stället han kan vara absolut frin från mobbarna) och förstrött bläddrar i en tidning vaknar han plötsligt upp ur sin dvala. Anna Kovacs har kommit flängade i i biblioteket. Oskars hjärta bultar. Hon, Anna, sitter bara några meter bort från honom, fastklistrad vid datorn mitt inne i ett skolarbete. Men rasten är strax slut och Oskar råkar gå förbi henne när han skall ta sig ut ur biblioteket och Anna stoppar honom på sitt brutala vis. Med ovårdat språk ber hon honom om hjälp att söka fakta om Jeanne d'Ark och han föreslår att de tillsammans skall se en film om henne hemma hos honom. Filmen om Jeanne d'Ark blir början på deras otroliga vänskap.

Men så börjar Fredrik i Oskars klass. Fredrik som är släkt med Elisabeth Asker och hennes familj, som klär sig fel och beter sig fel, talar dålig svenska efter att ha bott länge i USA. Allt han gör blir bara fel i sina försök att smälta in och han gör också det stora misstaget att bli vän med bögen, med Oskar. En stark vänskap växer också fram mellan Fredrik och Anna som går på samma stödkurs, till Oskars stora förtret. När Oskar dessutom råkar kika in genom Fredriks fönster en dag och får se Anna Kovacs ligga i hans famn faller hela hans värld samman.

Samtidigt får läsaren också blicka in hos Elisabeth Asker, en riktig snobb som tror att hon hur som helst kan ta med sig även yngre vänner på nattklubb och supa sig full, och rektor Johannesson, en man som avskyr skolan och eleverna och försöker komma bort från verkligheten med lite starkt på en pub innan han sent på kvällen anländer hem till sin lagom roade fru.

Anna d'Ark är skriven med ett enkelt språk (antanligen för att locka även ganska ovana läsare) vilket gör den lättläst. Men det bidrar säkert också till att göra boken till en riktig sträckläsare!

Snusmumriken

Rivaler-Deluxe 2

2010-06-23T21:04:00.004+03:00

Rivaler, skriven av författaren Anna Godbersen, är den andra boken i serien Deluxe som utspelar sig på Manhattan år 1899. Detta är en avlägsen och annorlunda värld, så olik vår egen, men dock så romantisk och lockande med skvaller och högtidliga baler. Den här boken är en resa till oskuldens tid (som det står på bokens framsida), men också till en tid bland klänningar och glamour. Präktiga, skira, med volanger, med spets, så olika, orginella, men alla är de klänningar.

Utan att ha ägnat den första boken i Deluxe minsta lilla tanke var det med viss oro jag direkt gav mig in på den andra boken. Efter en, en aning förvirrande, inledning hängde jag lyckligtvis galant med i bokens vilda svängar. Jag tycker mycket om alla beskrivningar i boken, som fastän alla inte alltid är exakta ger en väldigt levande bild av speciellt kläder som man sedan utan svårighet kopplar ihop med personer. Här är det mycket noga att klä sig rätt enligt det senaste modet, att ha tillgång även tilld et dyraste och gärna utmärka sig en aning från mängden. Gör man det skall man dock vara noga med på vilket sätt man är speciell. Minsta lilla felsteg (ja, även steg mot det bättre hållet) kan man nämligen var rätt så säker på att står med stor text i skvallerspalterna inom kort.

En skandal sprider sig genom hela samhället. Den mycket omskrivna, goda Elizabeth Holland, som härstammar från en av de bättre familjerna, har nämligen alldeles nyss genomlidit en avskyvärd bortgång som skapat mycket kalabalik i omvärlden. Inga spår syns dock, och man har många förslag på vad som kan ha inträffat.

Det är nog bara två personer som, utan att sedan vrida sig i samvetskval över en stor lögn, kan berätta vad som verkligen har inträffat. Den ena är Diana Holland, Elizabeths ansvarslöse men vackra lillasyster, och den andra Penelope Hayes, miss Hollands förtrogna väninna.

Det ligger nämligen till så att Elizabeth för en tid sedan genomgick en förlovning med den stilige Henry Schonmaker, som inte alls är i miss Hollans stil. Hon är alltså officiellt bunden till Henry trots att en annan man redan äger hennes hjärta. Will Keller, familjen Hollands gamla stalldräng, har nämligen varit Elizabeths stora förälskelse sedan länge och efter att han lämnat familjen för att finna livet på andra håll fattade Elizabeth beslutet att följa efter honom. Och hon följer sitt hjärta.

Att den unga miss Holland har brutit sin förlovning betyder alltså att föremålet för förlovningen, Henry, är ledigt. Nu börjar alltså kampen mellan den "avlidnes" syster och vän, som båda tror sig vara förälskade i den unge Schonmaker. Jag tror mig alltså kunna påstå att det är de två som är rivalerna i boken.

Samtidigt som ovannämda strid pågår stiger en ny ung dam upp i societeskretstarna. Hon presenterar sig som Carolina Broad och påstår sig ha ärvt en förmögenhet från sin familj i västern. Bara familjen Holland vet att Lina Broud, som flickan egentligen heter, är deras gamla tjänsteflicka. Carolinas syster arbetar fortfarande hos Hollands och därför får hon ofta ganska smaskig förstahandsinformation som det sedan bara är att sprida ut för att kunna sola sig i glansen och trappa upp några klasser.

I Rivaler händer det alltså ganska mycket på en gång, men det känns aldrig förvirrande fastän författaren hoppar lite mellan olika personer och händelser som sker på samma gång. Anna Godbersen har tre-fyra synvinklar som hon smidigt växlar mellan.

Varje kapitel i boken inleds med ett litet urdrag ur en skvallerspalt, bok eller kanske ett brev sinsemellan huvudrollsinnehavarna som skall ha någon koppling med innehållet i kapitlet. Det är en ganska rolig detalj och om man inte förstod innan kan man alltid gå tillbaka och grubbla på sambandet mellan texten och kapitlet.

Rivaler är en romantisk bok som (än en gång) innehåller väldigt mycket klänningar.

Snusmumriken

Bokmärken

2010-06-21T15:44:00.003+03:00

Hejsan!

En sak som, enligt mig, har stor betydelse när man läser är att ha ett fint bokmärke. Det gör läsupplevelse roligare, man blir glad varje gång man skall läsa och man tappar troligtvis inte bort sitt bokmärke lika lätt. Självklart kan man använda ett gammalt kvitto, en post-itlapp eller bara första bästa platta sak man kommer åt, men jag föredrar något mer orginellt. Här bredvid ser ni mitt bokmärke som gestaltar en lång kanin. Jag hittade min bokkanin på en marknad och jag vet att det finns jättemycket fina bokmärken i samma stil som mitt.

Så, satsa på fina bokmärken i sommar!

Snusmumriken

Piratböcker

2010-06-19T16:15:00.003+03:00

Piraterna
Iain Lawrence är en författare som har stora erfarenheter av havet och båtar av olika slag, vilket han också ger uttryck för i boken Pirater. Han härskar över havet i boken och ibland låter han det vara lugnt och stilla, så att sjömännen förtvivlat försöker få seglen skotade, och ibland är stormen så stark att masterna svajar oroväckande och skeppen sjunker ner i vågdalar och vatten öser in på däck. Med lite känsla för havet är den här boken en riktig skattkista.

John Spencer är en sjuttonårig yngling som nu skall ge sig av på sin första resa över den stora Atlanten. Med sig har han en ganska ynklig besättning och tillsammans reser de med skonaren Dragon.

En positiv sak med den här boken är att händelserna börjar väldigt snabbt, boken hinner aldrig bli långtråkig. Efter att besättningen på Dragon plockat upp den allvetande sjömannen Horn, som säger sig komma från ett förlist fartyg, händer allting på samma gång. Spökskepp, hajar, sjukdomar och pirater är några exempel på vad som härjar bland öarna. Men vem är egentligen Horn och hur skall besättningen reagera när de får höra hans egentliga historia?

Jag älskar piratböcker eftersom de på något sätt är så friska. Man får komma ut på det fläktande havet och uppleva härliga äventyr. Detta är perfekt sommarläsning!

Pirater
Ett annat väldigt bra alternativ till piratläsning är Pirater, skriven av Celia Rees. Här möts två flickor från helt olika samhällsklasser (den ena dotter till en rik handelsman och den andra en slav på en plantage) och finner varandras hjärtan på plantagen som den rika får i sin ägo. Tillsammans flyr de och hamnar efter många om och men som enda flickor på ett piratskepp. Utklädda till pojkar (vem vill ha flickor ombord på sitt skepp?) upplever de sedan många gastkramande äventyr till havs.

Detta är en bok som, förutom att den är rå och spännande, är väldigt romantisk. Jag lovar att boken Pirater kryper rätt in i ditt hjärta och jag rekommenderar den med glädje åt alla.

Jag önskar er mycket trevlig piratläsning

/Snusmumriken

Ursäkta mig!

2010-06-18T11:08:00.000+03:00

Om ni märker något konstigt med inlägget före detta beror det på att datorn krånglade så att det t.ex. inte gick att sätta styckeindelnig på alla ställen. Jag hoppas ändå att det i varje fall är läsbart.

Snusmumriken

DJUPET på djupt och farligt vatten

2010-06-18T10:46:00.004+03:00

Djupet är fortsättningen på de två tidigare böckerna Ingo och Tidvatten som alla utspelar sig i en annorlunda värld under ytan. I nutid får vi leva oss in i berättelserna bland havsfolket och alla vackra varelser som finns där i undervattensriket Ingo. Kristallklart vatten som porlar så härligt, förrädiska strömmar och slag från en fiskstjärt, allt en del av Ingo. Ingo är världen under ytan som trollbinder och lockar alla som har havsblod i sig. Till vilket element vill du höra? Till jorden, luften eller till havet, till Ingo?

Saphy har garanterat havsblod i sig. Varför skulle hon annars kunna komma in till Ingo och simma där i evigheter utan att andas med Faro. Faro tillhör havsfolket, han är vad människor skulle kalla en sjöjungfru, men Saphy vet bättre än så. Hon är Faros ”lillasyster” och tillsammans njuter de av Ingo så ofta de bara har tid.

Att fly till Ingo är dock inte det lättaste när man bor tillsammans med en storebror, som också har lite havsblod i sig men brinner av rädsla för att Saphy en dag skall fastna i Ingo som pappa gjorde, en mamma som är livrädd för havet i sig och inte tycker om att barnen är ensamma på stranden, mammas nya pojkvän Roger, som är en god människa men som Saphy ändå hatar för att han inte är pappa, och Sadie, den lilla hund som Saphy har fått p.g.a. Roger som Saphy ändå har att tacka. Så finns där i närheten också farmor Carne. Farmor Carne är den person som alla besöker för att reda ut sina problem och hon är även den som står jorden väldigt nära. Därför anser hon att det inte är bra för barnen att vara så ofta i Ingo, det blir svårare för dem att komma bort för varje gång.

Trots alla svårigheter flyr Saphy ofta till Ingo och för något hemskt har hänt Ingo. Något som kan bli hela Ingos raspunkt. Kraken har vaknat, och det är Saphys plikt att ställa det till rätta. Men för att klara det måste hon ner i Djupet. Djupet som alla havsfolk fruktar, det svarta, stora Djupet.

Helen Dunmore kan verkligen konsten att beskriva undervattensvärlden så att den blir ytterst verklig. Det har hon gjort även i denna 256 sidor långa bok som får en att önska att Ingo var verkligt. Det är det tyvärr inte men jag rekommenderar varmt alla som känner sig sugna på att leva i Ingo att läsa den här boken och även de andra i serien.

Snusmumriken

Verser?

2010-06-17T17:59:00.001+03:00

Hejsan!

Här mellan alla böcker tänkte jag sätta in två korta saker som jag själv har knåpat ihop. Jag kan inte riktigt klassa in texterna i någon grupp, de kan eventuellt vara verser, beskrivningar eller dikter som inte rimmar. Båda jag verserna handlar om ganska dystra saker men jag hoppas att de uppskattas.

Mörkret

Mörkret är en bov. En riktigt lömsk sådan. Mörkret försöker skrämma ensamma barn med att kasta stora skuggor. När barnen gråter skrattar mörkret. Mörkret förvandlar allting. Ljud så väl som föremål. Mörkret gör så att man tror på spöken. Stora och små blir rädda. Utan sällskap blir man ensam. Rädd.Rädd för mörkret.

Längtan

Det är något konstigt med längtan. Längtan är som en ilsken blodigel. Den söker och söker tills den hittar ett lämpligt, sårbart ställe. Sedan biter den sig fast. Suger ut mer och mer av dig och vägrar envist att släppa. Den kan dock släppa, om man behandlar den på rätt sätt. Kan längtan göra det? Längtan är hundra gånger värre. Längtan är inte ute efter blod. Längtan vill ha ditt innersta väsen. Längtan vill ha själen.

Det är därför man skall undvika längtan till det yttersta. Man skall älska, men inte förtvivlat. Man skall begränsa sig, klara av att släppa. Om man inte klarar det kommer längtan, och då är du fast, snärjd i längtans tjocka bojor, omöjliga att öppna.

Snusmumriken

De sju dagarna

2010-06-15T19:45:00.002+03:00

De sju dagarna är en lite speciell bok, nästan en självbiografi från tiden då Solveig von Schoultz var mamma till två små barn. I den här boken, som är en sammanfattning på de anteckningar hon gjorde under tiden då bokens händelser utspelade sig, får vi följa med relationsbandet mellan tre familjemedlemmar och en sköterska och bandet som i bland får sig en törn på vägen. Den här boken får en att se världen på två nya sätt. Det ena ur småbarnens synvinkel, och det andra som en mamma som inte alltid räcker till.

Uva är Solveigs första dotter, men det skall hon inte vara länge. Det är både roligt och nervöst att inte vara enda barnet längre. Lite nyfiken är hon på ”vaven”, det nya barnet som skall bli Uvas egen bundsförvant, eller kanske fiende, då det handlar om kärlek både till varandra och till modern.

Uva och Barbara är två nyfikna och bestämda barn som ständigt har egna åsikter om saker och ting (Tror du på gud mamma? Tata har berättat en massa om gud för oss.”). En dag är det bara kärlek och mamma som gäller, medan Uva kanske är på dåligt humör en annan dag och inte låter någon komma i närheten. Mamma skall vara med överallt. Hon får inte gå till jobbet (kanske i nödfall om hon lovar att köpa hem något gott som tröst), hon skall hjälpa, hon skall kramas och älska och hon skall förstå barnen in i det sista. I den här boken får vi följa med små snuttar av en vardaglig familjs vardag. Där finns Tata (barnsköterskan), mamma och barnen och tillsammans bildar de denna bok.

Det här är en bok som är delvis fylld av humor, man kan skratta åt roligheter småbarn gör, och halvt obegripliga tankar av mamman själv. Trots att det inte finns något direkt ”jag” i boken är det nog mamma som är huvudperson fastän hon talar om sig själv som ”mamma”. Stämningen som den här boken sprider är mysig och varm, fastän kriget som upptar en del av boken inte direkt bidrar till värmen, och även om man kanske inte alltid förstår bokens poäng kan man gott ägna en del av sin vardag åt att läsa den.

Snusmumriken

KIKI STRIKE Kejsarinnans gravkammare

2010-06-10T08:17:00.002+03:00

Kirsten Millers böcker omges av en viss obeskrivlig, mystik som har lagt sig som ett molntäcke över hela den här boken. Det var kanske delvis därför jag valde att läsa fortsättningen till KIKI STRIKE Skuggornas stad, eller så var det helt enkelt bokens egen dragningskraft.

En varning har jag dock till dig som har planer på att läsa den här boken. Den är speciell. Speciell och mystisk. Ändå saknar den inte det som krävs för att hålla fast dig i ett järngrepp så att du bara vill fortsätta läsa om det fjortonåriga gangstergäng som omger Kiki Strike i boken. Flickor som alla har en egen, användbar talang som behövs för att göra deras klubb, Irregulars, fullständig.

Den mystiska Kiki som ständigt är på flykt tillsammans med Verushka (en gammal dam som lider mot sitt slut), Ananka ("jag" i boken) som är en historieintresserad, vanlig flicka, Luz som är fantastisk på att bygga och fixa vad som helst, Deedee som är ett underbarn i laboratoriet och kemi, Betty som aldrig visar sig i sin sanna gestalt och är expert på förklädnader, Oona som är kines och äger en manikyrsalong samt är expert på att dyrka upp lås och den 11-årige Iris som kommit med i klubben för att hon allt som oftast visat sig som en räddning i nöden. Tillsammans bildar de här flickorna gruppen Irregulars som började med ett gäng flickscouter och nu har förvandlats till orädda detektiver.

I den här boken är det hemligheter som gäller. Hemligheter både för varandra och för utomstående. I boken Skuggornas stad upptäckte flickorna en helt ny värld under New York, Skuggornas stad. Men varför somnar Ananka ständigt på lektionerna och varför sover hon aldrig i sin egen säng? Hon är förstås ute på äventyr med Irregulars.

Brottslingen Lester Liu är nämligen tillbaka i staden. Liu är inte speciellt eftertraktad bland Irregulars eftersom han står högt på listan över vem som vill mörda Kiki. Men varför har Oona aldrig sagt att Lester Liu är hennes far? Resten av klubbmedlemmarna känner sig svikna, förrådda. Oona är som förbytt. Hon går på fina middagar med sin far, som hon hittills har hatat, och hon tar med glädje emot de dyrbara gåvor han sänder henne. Genast är Irregulars uppe i ett nytt äventyr. De måste få stopp på förfalskningen av tavlor som Lester Liu leder för fullt och, framför allt, de måste hindra Oona från att gå samma hemska öde som kejsarinnan till mötes.

Wow, vilken annorlunda och spännande historia det är. Jag kan nästan lova att du aldrig har läst någonting liknande men desto bättre är boken. I slutet på vissa kapitel har Ananka skrivit några inslag med råd, som kanske inte alltid är värda att följas. Det är nog inte en så bra idé att spela ett ordentligt spökspratt på sin familj eller ändra hela sin personlighet så att man blir oförklarligt mystisk, men roligt är det att läsa om vad man kan hitta på.

Utan desto mera kritik kan jag lungt klassificera den här boken till top fem för bästa böcker som utspelar sig på Manhattan i New York.

Snusmumriken

Bokdagbok

2010-06-07T12:08:00.002+03:00

Hejsan! Igår när jag började läsa på boken Om jag kunde drömma skrev jag som vanligt ner författare, namnet på boken, datumet och antal sidor i min "bokdagbok". Det var då det föll mig in att börja bläddra lite i den. Ja, jag blev nästan chockerad över hur mycket böckerv jag faktiskt har läst sedan juni år 2000 nio. Går man sedan bakåt i tiden kommer det fram att jag har fyllt nästan tre hela bokdagböcker i mitt liv och jag började kanske för tre-fyra år sedan!

Men, vad är då en bokdagbok egentligen? En bokdagbok är (åtminstone för mig, man kan ju välja själv) en liten bok eller ett häfte där jag antecknar vilka böcker jag läser och, som jag skrev tidigare, hur låg tid det tar, vem författaren är och sidornas antal. På det här sättet har man sedan alla böcker samlade i en och det är sedan lätt att bläddra tillbaka i häftet och se efter om man skulle behöva faktan av någon orsak.

Jag tror inte att det är så många som fallit för att skriva bokdagbok, de flesta tröttnar antanligen efter ett tag, men när jag har vant mig vid att göra det är det ungefär som ett behov. Om jag inte hinner anteckna någon bok känner jag mig så obekväm och vilsen, ungefär som att ha glömt klockan och måste klara sig en dag utan minsta koll på tiden.

Skriver du bokdagbok eller inte eller föredrar du något helt annat sätt? Skriv och berätta!

Ha det bra

Snusmumriken

Läs om dina böcker!

2010-06-06T09:09:00.001+03:00

Hejsan svejsan i lingonskogen!
Ni får ursäkta mig fruktansvärt mycket för att jag inte har varit särskilt aktiv här på bloggen under en lång tid, men som Snusmumrik har man inte speciellt mycket tid för att läsa böcker den här årstiden när allting är i fullgång. Det skall det dock bli ändring på nu när det härliga sommarlovet äntligen är kommet för vissa! Nu gäller det bara att läsa, läsa, läsa och läsa! (Ja, lite sport och andra program måste man säkert klämma in mellan varven, så att inte all läslust tillslut försvinner.)

Till att börja med har jag ganska storslagna planer. Jag skall läsa om hela Twilight-serien! Det börjar nämligen bli lite förvirrande att inte ha någon koll alls på vad som händer i de olika böckerna och så är det förstås roligt att komma in i historien igen. Det är förresten en sak som är positiv med böcker, man kan alltid läsa om dem hur många gånger som helst och när man vill!

Att läsa om böcker är en väldigt bra sysselsättning om man vet att man har en synnerligen tråkig tid framför sig. Det finns alltid någon liten detalj som man har undgått i förbifarten och berättelsen blir färskare igen, kanske till och med bättre än senast du läste den! Jag har läst om de flesta bokserier jag har i min bokhylla flera gånger men det går lika bra med enskilda böcker.

Brukar du läsa om dina böcker? (Skriv gärna svar i kommentarsfältet)

Bokiga hälsningar Snusmumriken!!!

Ps.
Jag tänker inte recensera Twilight-böckerna här på bloggen (jag räknar med att så många känner till dem) men jag har gjort en undersökning just gällande de böckerna, som du gärna kan fylla i här till höger!

Är du dessutom en ungdom som är sugen på att skriva lite eget (kanske just en historia som baserar sig på din favoritbok) kan du gärna delta i en novelltävling på http://www.barnensbokklubb.se/ ! Första pris är en camera och att få sin novell publiserad i Barnens bokklubbs medlemstidning! Ds.

Vargbröder- Vålnadernas berg

2010-05-16T20:22:00.002+03:00

Vålnadernas berg! Den sjätte och sista vargbröderboken! Här är den äntligen!

En vargbröderboks händelser går inte att förutspå. Ändå lyckas författaren mirakulöst fylla varenda bok med spännande skogsinnehåll som aldrig är uttråkande, tvärtom! Man sitter som fastklistrad vid boken för att få känna den friska vinden från havet, se en schaman rita tecken med jordblod för att hålla samman den dödes själar, höra klanväktarens kraxande och följa med händelsernas lopp i en annan tidsålder. Fastän mina tidigare erfarenheter intygade att Michelle Paver endast kan överraska positivt var jag ändå en gnutta nervös när jag slog upp boken. Tänk om den skulle vara ett enda fiasko!

Än en gång vandrar Torak ensam i storskogen. Fastän han njuter av skogen är det något som tynger honom. Han har ett uppdrag, och han måste fullfölja det. En själslukare återstår fortfarande. Eostra, berguvsschamanen, den ondaste av dem alla.

Eostra har, även hon, ett mål: att komma åt Toraks andevandrarkrafter. Hon drömmer om att bli den mäktigaste och starkaste i hela storskogen!

Tillsammans med Renn och Ulv (som har hittat Torak efter mycket besvär) är Torak på väg för att förgöra Eostra. Det är dock mycket svårt. Schamanmens iskalla vinter råder i skogen och Fas ande spökar för honom. Renn är också orolig. Hon har sett tecken i elden och alla tyder på att Torak skall dö.

Jag hade inte behövt oroa mig. Vargbröderserien har fått ett fantastisk slut (295 sidor kan dock ibland kännas lite för kort). Du som läst och älskat de tidigare vargbröderböckerna: Läs även den här! Du som aldrig har öppnat en vargbröderbok: Läs böckerna i ordningsföljd. Alla: Läs vargbröder!

/Snusmumriken

De skyldiga

2010-05-10T17:23:00.002+03:00

De skyldiga är en absolut inte svårläst men otroligt bindande bok. Lena Ollmark har verkligen förmågan att skriva levande och skrämmande vilket är en bra egenskap om man skall skriva en rysare som den här. Lukten av rök och ruttna ben samt knarrandet från en man som går igen ekar i mina ögon just när jag skriver detta...

Sara har flyttat än en gång. Denna gång värre än de andra. Hur skall hon överleva i en lite lantby utan några vänner, det ända sällskap hon har är de illaluktande korna som råmar på ängen utanför fönstret. Louise, hennes bästa vän som tyvärr bor långt borta, har inte mailat på ett bra tag och mobbad i skolan som hon är, är det ända sällskap hon har Legolas från Sagan om ringen som ler ner mot henne från planschen ovanför skrivbordet.

Vem kunde då tro att just Legolas skulle bli Saras följeslagare och rådgivare när en pyroman börjar härja i området och visar sig vara ute efter just Sara. Med Legolas i fickan och den döde Erik (som visat sig sedan Sara gjort ett test på nätet och envist påstått att Sara var en av de skyldiga) vid sin sida får Sara vara med om hemskare äventyr än hon i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. Skall hon, hon av alla, lyckas förgöra pyromanen (levande eller ej)?

De skyldiga är en, inte så värst tjock (219 sidor) bok som slår bojor runt dina händer så att du omöjligt kan släppa dig. Läs den (men kom ihåg att allting bara händer mellan bokens pärmar)!